Fy vad jag längtar efter att den här dagen ska ta slut. Det har varit en väldigt tung dag på alla sätt och vis känns det som. Huvudvärk. Trött. Jag har ont i magen på nåt konstigt sätt. Upptill. Och jag har haft jättesvårt att kunna äta och dricka, vilket inte är optimalt i den här värmen. 

Det blir inte bättre av att var och varannan kommenterar min mage, hur stor den är, och när det är beräknat. Det går knappt en dag utan att nån kommenterar och säger nåt om storleken. Har även fått frågan några gånger om det verkligen bara är en bebis däri.

Ja, jag vet att jag har stor mage, jag vet att det bara finns en älskad liten bebis där inne som är beräknad till början av november. Jag vet allt det där, det är liksom ingen överraskning för mig, men ändå ska det kommenteras. Tänk att så fort man blir gravid så är det fritt fram att kommentera. Men nej, det är inte alltid okej. Tänk på att det faktiskt kan såra, speciellt om man råkar säga nåt fel dag när det är jobbigt ändå. Som idag. Idag var det en jobbig dag, och kommentarerna, som jag vet inte är illa menat, är det som gör mig gråtfärdig. 

November. Lilla bebis. Ska vi behöva vänta ända till i november tills vi får träffa dig? Tiden dit känns fruktansvärt lång. Och ännu längre blir det när det är såna här tuffa dagar emellanåt. Hoppas att idag var en tillfällig svacka. Men just nu önskar jag att vi hade tagit reda på om det är en lillebror eller lillasyster som bor i magen. Just nu vill jag veta. Men nej, det går inte. Den chansen hade vi för en vecka sen när vi var i Falun. Nu får vi fortsätta vänta. Halvtid imorn. Halvvägs i denna eviga väntan efter skatt nummer 2. 

Japp, detta blev ett klagobrev, men det struntar jag i. Min blogg, mina ord. Mina tankar. 

Hoppas på en bättre dag imorn! 

Tur att jag har lyckan att vara gift med helt rätt man som stöttar och hjälper mig när jag behöver. Han tar hand om Ida på ett suveränt sätt när jag inte orkar, och han servar mig mer än vad man egentligen kan begära. Jag hoppas verkligen att han förstår hur uppskattat det är!! Massa kärlek till min underbara Anders! Du är guld värd, minst sagt! Och jag har förstås världens bästa dotter som glatt ropar "hej gumman" när jag kommer hem från jobbet (hon har väl hört hur jag har sagt till henne), och då när man hör de där orden så blir jag tårögd igen. Underbara lilla familjen, det är ni som gör att jag orkar med dessa tuffa dagar! <3 <3 <3