Tiden går ruskigt fort. En vecka har redan gått sen vi fick träffa Liten för första gången.

Men allvarligt talat.. Det det överraskningsmomentet att komma till förlossningen ovetandes om det är en pojke eller flicka i magen var inte som jag trott. För mig har det aldrig spelat nån roll om skatten i min mage var pojke eller flicka.

Så när Måns kom ut för en vecka sen å BM visade upp och sa "det var en sån här sort" blev jag glad. Väldigt glad. Men sanningen är den att jag hade blivit lika glad oavsett kön. Huvudsaken var att jag fick träffa min älskade lilla bebis, inte könet, och få veta att h*n mår bra.

Njae. OM det nångång skulle bli en nummer 3 så ska jag inte övertalas av nån att inte ta reda på kön utan då ska jag (och Anders) bestämma hur vi vill göra. Nu har vi testat båda - med Ida visste vi och med Måns visste vi inte. Men jag hade exakt samma känsla under förlossningen.

Vet inte om det beror på hormoner eller om det beror på nåt annat, men jag kan inte läsa inlägget jag skrev om Måns utan att börja gråta. Speciellt det dramatiska avsnittet framkallar enormt mycket känslor - den oro jag kände för både mig själv och att Anders skulle bli själv med våra barn, att jag inte skulle klara mig. Jag var ledsen för Anders skull, att han fick se sin fru så där medtagen. Hur jag slets från lycka över att förlossningen gått så bra och att jag kunde gå på toa själv till att bokstavligt talat försvinna från medvetandet. Hur rädd och ledsen jag var. Och samtidigt tacksam för att den bästa personalen fanns där. Det stod hela tiden en BM, ibland två, vid mitt huvud och tröstade och förklarade vad som hände. Efter att Anders fått förklarat för sig vad som hände och att jag var under kontroll så tog han mod till sig att stå vid min sida. Hela tiden fanns han där, och jag kan inte säga hur tacksam jag är för att han finns!! Ja jag tycker att det var modigt av honom, att våga möta och trösta sin oroliga, ledsna fru i denna dramatik <3

Jag hade mycket att gråta för just där och då, många känslor på samma gång, och det är väl det som gör att jag har svårt att läsa om det trots att det är mina egna ord. Mina ord. Mina känslor. Mitt liv. Mitt lyckliga liv. 

Kan inte skriva mer nu, ser knappt texten längre... ögonen svämmar över. Men den här gången av lycka, att allt gick bra, att jag mår bra. Att jag har Anders, Ida och lilla Måns. Hur kan man ha sån tur att få de 3 bästa i sitt lilla liv?!