Vet inte om det beror på hormoner eller om det beror på nåt annat, men jag kan inte läsa inlägget jag skrev om Måns utan att börja gråta. Speciellt det dramatiska avsnittet framkallar enormt mycket känslor - den oro jag kände för både mig själv och att Anders skulle bli själv med våra barn, att jag inte skulle klara mig. Jag var ledsen för Anders skull, att han fick se sin fru så där medtagen. Hur jag slets från lycka över att förlossningen gått så bra och att jag kunde gå på toa själv till att bokstavligt talat försvinna från medvetandet. Hur rädd och ledsen jag var. Och samtidigt tacksam för att den bästa personalen fanns där. Det stod hela tiden en BM, ibland två, vid mitt huvud och tröstade och förklarade vad som hände. Efter att Anders fått förklarat för sig vad som hände och att jag var under kontroll så tog han mod till sig att stå vid min sida. Hela tiden fanns han där, och jag kan inte säga hur tacksam jag är för att han finns!! Ja jag tycker att det var modigt av honom, att våga möta och trösta sin oroliga, ledsna fru i denna dramatik <3

Jag hade mycket att gråta för just där och då, många känslor på samma gång, och det är väl det som gör att jag har svårt att läsa om det trots att det är mina egna ord. Mina ord. Mina känslor. Mitt liv. Mitt lyckliga liv. 

Kan inte skriva mer nu, ser knappt texten längre... ögonen svämmar över. Men den här gången av lycka, att allt gick bra, att jag mår bra. Att jag har Anders, Ida och lilla Måns. Hur kan man ha sån tur att få de 3 bästa i sitt lilla liv?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...