Redan i vecka 15 kände jag de första puffarna från bebisen. Första gången kändes det som att h*n gjorde en volt, för hela magen vändes kändes det som. Med Ida kände jag inte de första puffarna förrän i vecka 22 typ, men nu var det mycket tidigare.

Så i flera veckor har jag redan känt små små puffar inifrån som jag var tvungen att tänka på för att märka ordentligt. Nu behöver jag inte tänka alls för nu puffas det ganska bra det inne. Och nyss var första gången jag SÅG att det puffades samtidigt som jag kände det. Superhäftigt! Anders såg också, men oftast när han ska känna med handen så slutar det puffa. Men nångång har han haft turen att känna på sin son/dotter som vill göra sin röst hörd på sitt lilla vis. 

Det är sjukt häftigt att känna de bebispuffar, att få känna skatten röra sig i magen. Man behöver aldrig känna sig ensam, för man kan ligga en ganska lång stund med en hand på magen i hopp om att få en spark eller boxslag från sin bebis. Underbart med dessa små mirakel! 

Det känns konstigt att 6-åringarna på min avdelning slutar. De barn som var de första att skolas in har nu blivit så stora att de ska börja förskoleklass. Kan inte riktigt fatta det. 

Idag var det en del barn som tog sommarlov, och vissa gjorde sin allra sista dag på förskolan. Ever. Jag glädjs förstås med dessa barn, men det kommer bli tomt utan dem. Våra duktiga stora barn som gått hos oss sen de bara var 1 år. Jättekonstigt. Men trots att man inte vill så har de vuxit ur förskolan och ska ta ett stort steg in i skolans värld. 

Önskar er all lycka i framtiden även fast jag VET att vi kommer ses!

Vi fick tacos till lunch på jobbet idag. Supergod tacos, och jag åt så jag till och med är mätt än.... Tusen tack för godaste tacosen Lisa! 

Finaste sommartjejen i kjol och t-shirt är ute på altan och grejsar. 

<3

Igår klev jag in i vecka 20, vilket med andra ord innebär halvtid. Tiden går fort, men ändå väldigt sakta på nåt konstigt sätt. Njuter av bebispuffar gör jag iallafall i stort sett varje dag! <3

Efter 2 bra dagar kan jag konstatera att måndagen bara var en tillfällig svacka. Tack och lov. En djup svacka till och med, men den följdes som sagt av två bra dagar. 2 väldigt bra dagar till och med. 

Tur att de braiga dagarna finns så att de tuffa dagarna blir liiite lättare att genomhärda. 

Tänk att det redan är torsdag imorn. Veckorna ramlar på, å snart är det sommarlov för min familj, och semester för mig. 

Fy vad jag längtar efter att den här dagen ska ta slut. Det har varit en väldigt tung dag på alla sätt och vis känns det som. Huvudvärk. Trött. Jag har ont i magen på nåt konstigt sätt. Upptill. Och jag har haft jättesvårt att kunna äta och dricka, vilket inte är optimalt i den här värmen. 

Det blir inte bättre av att var och varannan kommenterar min mage, hur stor den är, och när det är beräknat. Det går knappt en dag utan att nån kommenterar och säger nåt om storleken. Har även fått frågan några gånger om det verkligen bara är en bebis däri.

Ja, jag vet att jag har stor mage, jag vet att det bara finns en älskad liten bebis där inne som är beräknad till början av november. Jag vet allt det där, det är liksom ingen överraskning för mig, men ändå ska det kommenteras. Tänk att så fort man blir gravid så är det fritt fram att kommentera. Men nej, det är inte alltid okej. Tänk på att det faktiskt kan såra, speciellt om man råkar säga nåt fel dag när det är jobbigt ändå. Som idag. Idag var det en jobbig dag, och kommentarerna, som jag vet inte är illa menat, är det som gör mig gråtfärdig. 

November. Lilla bebis. Ska vi behöva vänta ända till i november tills vi får träffa dig? Tiden dit känns fruktansvärt lång. Och ännu längre blir det när det är såna här tuffa dagar emellanåt. Hoppas att idag var en tillfällig svacka. Men just nu önskar jag att vi hade tagit reda på om det är en lillebror eller lillasyster som bor i magen. Just nu vill jag veta. Men nej, det går inte. Den chansen hade vi för en vecka sen när vi var i Falun. Nu får vi fortsätta vänta. Halvtid imorn. Halvvägs i denna eviga väntan efter skatt nummer 2. 

Japp, detta blev ett klagobrev, men det struntar jag i. Min blogg, mina ord. Mina tankar. 

Hoppas på en bättre dag imorn! 

Tur att jag har lyckan att vara gift med helt rätt man som stöttar och hjälper mig när jag behöver. Han tar hand om Ida på ett suveränt sätt när jag inte orkar, och han servar mig mer än vad man egentligen kan begära. Jag hoppas verkligen att han förstår hur uppskattat det är!! Massa kärlek till min underbara Anders! Du är guld värd, minst sagt! Och jag har förstås världens bästa dotter som glatt ropar "hej gumman" när jag kommer hem från jobbet (hon har väl hört hur jag har sagt till henne), och då när man hör de där orden så blir jag tårögd igen. Underbara lilla familjen, det är ni som gör att jag orkar med dessa tuffa dagar! <3 <3 <3

Jag knåpade ihop en ny gardin till sovrummet medans det regnade. Har tänkt tanken länge men det blir liksom inte av när det är fint väder ute. Så idag passade jag på för vädret tillät att sitta inne med symaskinen.

Jag blev väldigt nöjd med resultatet!!