När man är liten verkar man tycka att det mesta är kul - laga mat, dammsuga, tvätta, vattna blommorna, skotta snö, diska etc. Ida älskar att hjälpa till. 

Här hjälper hon mig att vika tvätt. Hon snurrar den rena tvätten runt armen på ett speciellt sätt, och säger sen "jikit chädit" (vikt färdigt) när hon lägger den nyvikta tvätten på sängen. Sen tar hon nästa plagg. Hon viker både handdukar, strumpor och underkläder. Allt som ligger på sängen har hon vikt alldeles själv. Hon ser verkligen stolt ut som kan göra precis som mamma =)

Tänk att ett tv-program kan vara så gripande. Tänker på "Sofias änglar". Vi såg förra veckans program igår kväll. Det är ett hemskt program som man helst inte hade velat skulle finnas, eller egentligen att alla sjukdomar och hemligheter inte ska få finnas.

Men i allt elände gör Sofia och hennes änglar en enorm insats. De är till mycket stor hjälp, och den hjälpen unnar man de behövande, de drabbade. Så hemskt!! Men tyvärr ser verkligheten ut så för många. Alltför många.

Vi tittare har iallafall "turen" att få träffa de drabbade familjerna via tv-rutan å får se deras glädje när allt är färdigt. För det är verkligen glädje. Ren glädje och lycka. Det är klart att alla familjer i olika byggprogram blir superglada när det blir klart, men det betyder nåt alldeles extra att få se familjerna i "Sofias änglar" bli glada. Det är häftigt.