Bebisen tjänstgör som skål-hållare medans vi tittade på Dobidoo. Men jag får lov att säga att det var inte superstadigt, så det här får vi träna mer på, bebisen och jag =)

Jag satt vid datorn och Ida kom in till mig med bedjande ögon samtidigt som hon frågade: 

"Vill ha kla, titta på Babapapa mamma?" 

Hon var alltså sugen på choklad och samtidigt titta på Barbapapa på film. Är det fredag så är det, och Ida fick förstås sitt lilla fredagsmys framför tv:n. 

Annars då? Jo, det är fredag, vilket är det enda som är bra idag känns det som. Hela helgen framför mig. En fruktansvärt välbehövlig helg med förhoppningsvis mycket vila. Hemma. Ja, jag vet att jag klagar i de flesta av de senaste inläggen, men det struntar jag i. Det är tungt, riktigt tungt vissa dagar. Och idag är en sån dag. Efter 5 dagars jobb är jag helt slut, och det tog ut sin rätt idag vid mellistid när tårarna gjorde mig sällskap. Det finns liksom inget att säga egentligen, men jag försöker verkligen lyssna på kroppen. Och då blir det så ibland, vissa dagar. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag önskar att vi hade tagit reda på vem det är som bor där inne i magen. Det hade känts lättare de här jobbiga dagarna att veta vem som är där inne. Mer personligt liksom. Men nu är det inte så, och jag försöker se det positiva i det också. Överraskningen. Men nej, just nu hade jag föredragit att veta. 

Nu ska Liten tröttistjej snart få välling och lägga sig med sina Barbapapavänner och sova.