Idag är det min dag. Bara min dag. Min födelsedag. 

Tänk att det är 30 år sedan jag föddes. 30 år sen jag var så där pytteliten och söt som en nyfödd bebis är, haha =) 2910 g och 49 cm var jag. Sååå liten! Jag vet, för Ida var ju lika liten när hon var som minst. Och jag kan tänka mig in i hur mamma och pappa kände då, för 30 år sedan, när jag föddes. Stoltheten. Glädjen. Och samtidigt hur ni pustade ut efter att ha klarat av det. 30 år sen. Mamma, kan du tänka dig det? Att föda barn är ju bland det häftigaste man kan göra! Ja, det är förstås jättejobbigt och gör fruktansvärt ont, men samtidigt så är det såå häftigt. Att man klarar det liksom. Och idag är dagen för 30 år sedan som mina föräldrar blev just föräldrar. Häftigt att det gått hela 30 år sen. Redan liksom. 

Det har hänt mycket på 30 år. Det är ju hur lång tid som helst, men ändå går det fort. 

30. Det är bara en siffra. Allt beror ju på vad man gör det till och hur man känner sig. 

Jag har fått väldigt många grattis-hälsningar, både på telefon, Skype och på Facebook. Det är förstås jättekul! Tusen tack alla ni som kom ihåg mig på min dag. Det värmer!! <3

Jag tackar världens bästa familj för den superbraiga 30-årspresenten jag fick av dem idag. Superfin!! =) 

Det här lilla brevet mötte mig på köksbordet i morse när jag vaknade:

"Puss och Hoj" var väldigt passande med tanke på att presenten var en ny cykel. Så fin! 

Jag fick som sagt hämta min present hos Claesons cykel här i Smedjebacken. Jag cyklade hem på den och det kändes kungligt bra =)

Passade på att ta en bild på det numera nakna höstträdet när jag ändå passerade: 

Nu ser jag faktiskt fram emot, att tillsammans med nya cykeln, trampa till och från jobbet om några veckor =)

Till helgen blir det mer firande, då blir det dubbelkalas x2. Det ser jag fram emot jättemycket! Då blir jag firad på riktigt, ännu mer.