Med en armbåge i halsen och en fot i magen säger jag natt. God natt känns lite för optimistiskt faktiskt, så jag nöjer med mig hälften ;)

Känner på mig att natten kommer att likna gårdagens natt, men jag kan ju alltid hoppas på en förbättring. Verkar dock inte så ljust eftersom Måns har fått värsta hostan nu också..... 

BLÄ! 

Idag provar jag på livet som förkyld zombie-mamma med 2 förkylda zombie-barn. 

Ida är hostig, snorig och gnällig. Ingenting är bra. Hon har nog fruktansvärt tråkigt, och jag förstår henne. Efter mer än en veckas förkylning med allt vad det innebar så har man ju minst sagt börjat lessna. Jag förstår henne, men det är ändå riktigt påfrestande och jobbigt. 

Måns har haft en supertuff natt. Jag också eftersom jag har varit vaken större delen av natten för att försöka lugna Måns. Han har legat vid mig, men ingenting har hjälpt, har verkligen försökt allt som står i min makt för att få honom att komma till ro och sova. Han sov visserligen större delen av natten, men väldigt oroligt. Gnällde och skrek i sömnen i stort sett hela tiden, och då är det omöjligt för mig att sova. 

Så idag är jag en zombie. Trött är bara förnamnet. 

Ser inte fram emot natten ikväll, för jag känner på mig att det blir likadant igen. Måns är ju fortfarande snorig liksom, men vad 17 ska jag göra för att hjälpa honom? Jag känner att jag har gjort allt jag kan, jag finns där för honom, vänder rätt honom, lägger huvudet högt, lägger mig nära och myser kind mot kind, vänder honom mot mig, vänder honom från mig, lägger honom på andra sidan, byter sida igen, längre upp i sängen, längre ner, tar bort täcket, tar på täcket, ger honom nappen, ger honom snuttis, gör det mysigt, tar upp honom, vaggar, vyssjar. Allt man kan tänka sig. Jag har till och med provat att lägga honom med huvudet på mina ben. Allt funkar. För en stund. För några minuter, sen är det samma gnäll och oroliga sömn igen. Det som dock funkade lite längre tid var att lägga hans huvud på mina ben, då sov han en liten stund längre och jag fick chansen att slumra till jag också. Men det är svårt när man hela tiden ligger på helspänn eftersom övriga familjen ska få sova. 

Jag vet att det är precis lika jobbigt för Måns som det är för mig, det är säkert ännu jobbigare för Måns eftersom det är han som mår som han mår och gör att han reagerar som han gör. Och det är ju liksom också en anledning till att jag vill försöka lösa problemet. Jag hoppas att förkylningen ger med sig snart och att vi får tillbaka våra vanliga nätter. Det här zombie-livet gillas inte!