Proppmätt. Magen står åt alla håll och kanter efter att ha ätit en god buffé på Tolvsbo bergsmansgård strax utanför Söderbärke.

Anledningen? Jo, det är nämligen så här att Anders pappa fyllde 50 år i onsdags så vi var bjudna på buffé med både förrätt, varmrätt och efterrätt idag för att fira.

Eftermiddagen bjöd inte bara på gott att äta, utan även tal, medaljutdelning till 50-åringen, paketöppning, nostalgikryss med frågor om hur det var 1959, ljus som tände sig igen efter att födelsedagsgubben blåst ut dem samt en spelande tårtspade.

Mycket trevligt.

Är faktiskt besviken på tv-serien Ullared som sänds i kanal 5 på måndagar.

De har på nåt vis lyckats hitta de mest fanatiska och udda personerna av alla besökarna i somras och även den segaste personalen verkar det som.. helt fel personer som tittarna får följa. Det ger en oerhört skev bild av Ullared och varuhuset Gekås.

Måste ju ändå följa programmet, men jag trodde faktiskt att jag skulle få se en annan bild än den visas, typ lagret kanske, och hur det funkar bakom väggarna.. där man aldrig får se.. lite siffror och så.. men inte att Morgan (en av de anställda på lagret) dricker öl och grillar hemma på sin gård.. det hör absolut inte hit...

De som aldrig har varit i Ullared kommer troligtvis inte att åka dit heller efter att ha sett dokumentären.. eller parodin, det kanske är ett mer lämpligt namn eftersom de förlöjligar allt.

Men ett som är säkert är att jag kommer att vara en trogen kund.

Och vad gäller de där enorma köerna de visar så är det sant.. men bara om man är där när det är högsäsong och semester. Då ska man akta sig från att åka dit. Jag har ALDRIG köat så där för att komma in. Överdrivet även det med andra ord. 

Vi brukar åka dit antingen på hösten eller tidig sommar, eller på sensommaren. Då brukar det vara bra. Just inga köer och lagom med folk. Självklart är det mycket folk även då, men inte alls så mycket som parodin på tv visar. Det är ju lite av fenomenet Ullared också, man ska inte vara själv där, då är det ju nåt som är fel...

Ett inlägg tillägnat min älskade morfar som gick bort för exakt 6 år sedan idag.

6 år sedan jag fick det där hemska beskedet som man hoppas att man aldrig behöver höra, det drabbar ju aldrig mig, men det gjorde det den 21:a november för 6 år sedan. Chock!

Jag kommer ihåg när jag fick beskedet, minns det som igår.. blev först väldigt arg eftersom ambulanssjukvårdarna inte hade lyckats rädda dig, men nu i efterhand var det faktiskt skönt att veta att du slapp lida. Och även om de hade lyckats rädda dig hade du fått hjärnskador och hamnat i en säng på långvården, och det är ju inget riktigt liv, iallafall inget liv för dig morfar.

En enorm sorg och saknad som till en början var omöjlig att hantera, men med tiden har jag lär mig att tackla den. Även fast det var svårt då, så är jag väldigt glad att jag besökte dig på sjukhuset efter din död, det hjälpte mig oerhört mycket i sorgearbetet. Att få se dig ligga där så fridfull med tända stearinljus omkring, så lugnt! Fick ett väldigt fint sista möte med dig även fast det var väldigt många tårar som gjorde oss sällskap.

En stor sorg som alltid kommer att finnas inom mig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig morfar, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta!

Många glada minnen med dig som har etsat sig fast och som jag aldrig aldrig nånsin kommer att glömma. Tokiga du! =)

Jag är SÅ glad att du hann vara med när jag tog studenten, det hade känts tomt att fira utan dig.

Glöm inte att du har fått en stjärna på himlen som lyser för dig, bara dig!

Saknar dig!!