Ibland måste man bara få skriva av sig lite, lätta sitt hjärta, förklara och beskriva sina känslor. Det tänker jag göra nu, i det här inlägget som handlar om kärleken till mitt barn. Den oändliga och självklara kärleken. Du behöver förstås inte läsa om du inte vill/orkar, men det viktigaste är att jag få sätta ord på det jag känner. Det har jag ett starkt behov av ibland, och nu är just ett sånt tillfälle.

Jag kan inte fatta att Ida blev 2 månader igår. 2 månader är lång tid, men ändå inte. Det har varit de 2 bästa månaderna i mitt liv. De bästa, men ändå de mest jobbiga månaderna. Det har varit en bergochdalbana med alla sorters känslor man kan tänka sig. Det har hänt mycket, både kroppsligen med mig och med Idas utveckling. Hon är med på ett helt annat sätt med blicken, kroppen och minerna och det är fantastiskt att få vara med om det.

Men det är sannerligen inte alltid så lätt att ha barn, det är inte hela tiden fluff fluff och rosa moln. Det är jobbigt att känna frustrationen över att inte kunna förstå vad hon försöker säga. Att inte kunna vara till den hjälp man önskar. Det är svårt att förstå att man har kunnat skapa en sån perfekt liten människa, och det är häftigt att lära känna en helt ny människa, sin människa.

Och när det har tjorvat så har vi alltid varit 2 som har hjälpts åt att lösa problemet - att vagga, vyssa, bära på, krama, och försöka förstå vad som inte är bra och hjälpa. Är oerhört tacksam för att vi är vi och att vi har varann, i nöd och lust!

Trots att det stundtals har varit fruktansvärt jobbigt så är det mest total lycka och obeskrivlig kärlek till det lilla livet som har präglat tillvaron. Att man kan sitta och titta på henne med ett stort leende på läpparna. Den känslan vill man helst bevara i en liten burk för att kunna plocka fram det senare när man kommit till en lite jobbigare period.

Det är ofta svårt att hålla tillbaka tårarna för att man är så himla stolt över sitt barn, sin skatt, sitt allt. Oändligt med pussar, kramar och mys i massor får Ida dagligen, hon är verkligen värd all kärlek man kan ge!

Jag skulle kunna skriva hela dagen om det här, men jag avslutar med att jag förstår vad alla menar med att det är när man får barn som man börjar leva.

 

mamma mu

18 juli 2011 17:50

Vilka fina ord!! Jag förstår precis vad du menar.

Louise Bertilsson

18 juli 2011 20:26

tack!

 

Lisa

18 juli 2011 21:05

Så sant, så sant. Varenda litet ord. Man kan inte ens föreställa sig, förens man står där med det där lilla knyttet i famnen.

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord

 

angelica och william

22 juli 2011 10:59

Mycket fint skrivet!!! Håller med om vart enda ord=)

http://www.angelicajohnnywilliam.blogg.se

Louise Bertilsson

22 juli 2011 16:52

Tack! =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...