Snubblade på Facebook och hamnade på en blogg där jag fick se en väldigt tänkvärd text som är sedd utifrån ett litet barns ögon. Läs och begrunna. Det är egentligen en ganska hemsk text, men det väckte mycket tankar, iallafall hos mig. Den fick mig att fundera på varför man egentligen har så bråttom med att få barnen att somna/sova ensamma. Det borde väl vara viktigare att barnen är trygga!? För just trygghet pratas det ju om i alla andra sammanhang.

Jag tycker att det som står stämmer väldigt bra, både på Ida och Måns som behöver närhet och trygghet när de ska sova, och den här texten är anledningen till att jag kommer låta det vara så tills barnen själva är redo för förändring: 

FEMMINUTERSMETODEN

Från att ha varit 7 plusgrader, barmark och regn så slog vintern till rejält. 

Just nu är det -13 grader ute och snön ligger gnistrande vit på marken - precis som det ska vara med andra ord. Det hade dock varit trevligt om det hade varit så här på julafton, men nu får vi vara glada att snön och vintern kom över huvudtaget. Det såg mörkt ut på den fronten ett tag där... men nu så har snön lyst upp ute i vintermörkret =)

Så nu kan vi verkligen säga; välkommen vinter! Du är efterlängtad. Det lyser i ögonen på Ida när hon får åka pulka. Och för att inte tala om att skotta snö som ÄR så kul! Igår eftermiddag var hon med pappa ut och skottade snö så det var inte poppis när det var dags att gå in och äta mat. 

Just nu är Ida på dagis och dansar ut julen tillsammans med kompisarna. Måns sover. Och jag grejar lite med kläder och tvätt. Slinker in ett litet inlägg så här mellan tvätthögarna =)