Amning. Ett väldigt känsligt ämne för många. Jag vet. Men för mig är det en naturlig del av spädbarnstiden (jag är superglad att ersättning finns för de som inte vill eller kan amma). Jag ångrar inte en sekund att jag valt att amma, eller jo, de stunder när jag legat med 40 graders feber trots febernedsättande tabletter och världens knölar i brösten så har jag väl tänkt tanken på att sluta. Men nej, jag har varit för stark i mitt beslut att fortsätta amma. Det har känts för viktigt för att sluta, viktigt både för mig och för bebisen. För mig är det en självklarhet att amma de första 6 månderna om man har förutsättningarna till det, och jag litar fullkomligt på min bebis som själv vet när den är mätt i lilla magen. Jag tycker att det är väldigt bekvämt med amningen på väldigt många sätt + att det är fruktansvärt mysigt, så jag skulle lätt göra om det om det skulle bli aktuellt i framtiden ;)

Antal nattmål som Måns har ätit sen nyår kan jag räkna på en hand, de få gångerna har varit när han varit sjuk. Han har sovit i stort sett hela nätter sen då, nyår då han alltså var ca 2,5 månader gammal. Han har varit riktigt duktig! 

Men nu tror jag att det händer nåt med den lille killen. Tror att han är i en utvecklingsfas och att han börjat drömma. Och så lite hunger på det. Han vaknar nämligen häftigt och gallskriker. Som en blixt från klar himmel skriker han i högan sky. Han är otröstlig, det enda som funkar är att ta upp honom. Och helst är det pappa som ska trösta när han är så ledsen. Då är pappa bäst tycker Måns. De häftiga uppvaknandena sker i stort sett varje gång han sover både nätter och dagar.

I natt när han var som mest ledsen vaknade han riktigt och blev vaken. Han kom inte till ro. Så jag gjorde välling till honom för att se om han ville ha, om det var hunger i lilla magen som spökade. Och det var det. Han drack vällingen rätt upp och ner, sen somnade han om efter ett tag. 

Annars när han skrikit på nätterna/eller dagarna har han inte vaknat, utan han har liksom skrikit i sömnen. Men natten till idag var annorlunda. Det kändes som att det saknades nåt, och i det här fallet var det magen som inte var nöjd. 

Jag börjar misstänka att Måns-mjölken inte räcker till längre. Han verkar inte stå sig en hel natt längre, så ikväll ska jag testa ge honom välling inför nattningen för att se hur det funkar. Jag har dragit ner så pass mycket på amningen nu så jag är inte ett dugg förvånad om det inte finns tillräckligt till bästa bebisen. Jag har ju ingen aning om hur mycket det finns, samt hur mättande den är nu. Det enda jag vet är att Måns är nöjd när han lägger sig, jag litar helt på honom när det gäller maten. Men i natt sa han till och jag misstänker att det beror på mjölken. 

Så nu håller jag tummarna för att vällingexperimentet funkar ikväll å att kommande natt blir bättre. Jag vill sluta amma nu eftersom 6 månaders helamning var mitt mål. Och det har jag uppfyllt så nu vill jag avveckla. Jag har gjort det bra får jag lov att säga. Mjölkstockning efter mjölkstockning i början, men sen funkade det riktigt bra, men jag har ändå varit försiktig med att klä mig ordenlitgt. Måns har klarat det bra han också, både med amningen och nu när jag håller på att avveckla verksamheten. Det sistnämnda projektet har gått fort. 

Med Ida tog det ca 1,5 månad från att jag började avveckla. Henne helammade jag helt i 6 månader, precis lika som med Måns, sen ytterligare 1,5 månad i överfasning till annan mat. Det funkade bra. Det verkar gå fortare med Måns, men jag tror att mycket har att göra med att jag inte är lika "feg" nu som jag var med Ida. Jag vågar öka mängden lite fortare, men såklart i lilla magens takt. 

Hjälp mig att hålla tummarna för ikväll och i natt. 

Trots att det känns helt rätt att sluta amma, så känns det väldigt vemodigt också. Den där mysiga stunden med bara min bebis och jag i en bubbla är snart över. Väldigt sorgligt! Jag älskar att amma (så länge man slipper mjölkstockningar!!!), så för den skull kan jag amma ett tag till. Men efter 6 månader känner jag att det räcker. Jag kände lika med Ida. Det känns som att jag har gjort mitt när jag helammat 6 månader. Bebisen börjar bli stor, och behöver vänja sig äta annan mat. Och vid den åldern finns verkligen intresset för annan mat, det syns tydligt när de små armarna och händerna sträcker sig efter gaffeln när man själv stoppar något i munnen. Det känns helt enkelt som att bebisen börjar bli redo då. 

Nu känner jag lite extra att det är dags att sluta eftersom Ida älskar att vara ute och jag vill kunna vara ute med henne oavsett väder och slippa tänka på mjölkstockningsrisken. 

Jag vet, jag har ingen som helst anledning att förklara varför jag väljer att sluta amma, och inte heller varför amning är så viktig för mig. Det är mitt beslut, min bebis och min kropp. Men jag är nöjd med mitt beslut och det känns bra trots att det är sorgligt. Jag behöver inte redovisa det för nån annan, men jag tror att egentligen är det för mig själv jag skriker. Det som jag tror gör det mest sorgligt är att jag inte förstår att tiden gått så fort, att Måns redan helammats 6 månader - och att mitt mål därmed är uppnått.