Idag är det våran bröllopsdag. Tänk att vi varit gifta i 1 år nu!

Det är svårt att tro att det för ett år sedan vi var i kyrkan, att det var då jag var så fin, så fin har jag aldrig varit och känt mig förut, och så fin kommer jag aldrig få känna mig igen. Jag var en brud, en riktig brud med brudklänning och så fick jag gå uppför altargången i kyrkan med min blivande man. Och nerför altargången som nybliven fru. Det var häftigt! Och på alla kort som är tagna när vi går in i kyrkan hand i hand ser jag väldigt sammanbiten ut. Men jag var tvungen för att inte börja gråta! Jag har sååå lätt till tårar och jag ville inte gråta då, så jag försökte hålla neutral min. Och det gick, fast jag ser ju nästan sur ut på korten... men det var jag verkligen inte!!

För ett år sedan var jag brud. På riktigt.

Hihi! =)

Så här fin kommer jag aldrig få vara igen. Jag njuter av att se kort från den dagen, njuter av att se mig som brud och den prinsessa JAG var för en dag. Jag var fin. Jag trivdes, men jag vill inte uppleva det igen - iallafall inte med nån annan än med min Anders =)

Tänk att det är ett år sen vi sa ja till varandra, blev man och hustru.

Bjuder på lite tillbakablickar.

Louise Jansson och Anders Bertilsson före vigseln. Vi var i kyrkan en stund före vigseln för att ta lite kort, lite arrangerade kort för vi misstänkte att det inte skulle bli tid för det sen efteråt. Och vi hade rätt. Det fanns varken tid eller möjlighet till det sen.

Här kommer vi - sammanbitna, nervösa men glada och förväntansfulla - uppför altargången, den 19:e februari 2011 som en Jansson och en Bertilsson.

Ett av mina favoritkort.

Tycker ärligt talat att det är synd att prästen Willy gått i pension...

Bröllopskyssen!

Där och då var det bara vi. Bara vi för ett ögonblick. I en bubbla.

Vi 2, eller rättare sagt, vi 3 - för Ida var ju faktiskt med på ett litet hörn hon också. I vecka 27 i magen. Min dröm om att gifta mig när jag var gravid med första barnet gick i uppfyllelse! Anders förverkligade den och det betyder såå mycket för mig =)

Här har vi gått förbi alla gäster, och då gick det lättare att le mot kameran. När jag inte såg mamma, för då gick det mycket bättre att inte börja gråta. Så några glada kort blev det även på altargången! =)

Den kallaste dagen på hela säsongen, -25 grader på morgonen, men det var en perfekt strålande dag för bröllop. Det var varmt inombords, vi var nervösa, men det var en underbar dag!

Ända tills.....

...vi kom till församlingshemmet och jag helt plötsligt drabbades av vinterkräksjukan. Jag hann bara äta lite av smörgåstårtan, sen var det kört... så tiden i församlingshemmet hade jag önskat att vi kunde få göra om, men det är inget att göra något åt. Det blev som det blev. Och i det stora hela blev det ju bra, förutom att jag mådde pyton. Var illamående hela tiden i princip, och sprang skytteltrafik mellan bordet och toaletten.... Många trodde att det berodde på bebisen i magen, men jag visste annat...

I nöd och lust var det ju... och i vårt fall började det med nöd... hehe, inte kul, men det var bara att "gilla" läget.

Bröllopstårtan med det fina brudparet på.

Här står jag, vit som ett lakan, och skär upp första biten i bröllopstårtan med min man. Är det tradition så är det. Men äta den, nej du! Det kunde jag inte. Det fick jag överlåta till Anders.

Men idag, ett år senare, har vi ätit av bröllopstårtan. Vi frös nämligen in varsin bit, så som nyare tradition säger att man ska göra. Och så idag åt vi den till fika. Men om jag ska vara ärlig så var den väl inte jättegod... Tog bara nån tugga, sen fick den hälsa på i kompostpåsen faktiskt...Men vi frös in den, och åt den idag - precis som man "ska" göra.

För att lämna ämnet tårta och återgå till bröllop och vigsel. Det finns många som inte tycker att det är nödvändigt att gifta sig, att det är "onödigt". Men för mig är det tvärtom. Förutom att jag tycker att det är en fin handling så är det väldigt viktigt för mig att få ha samma efternamn som resten av familjen. För MIG är det viktigt.

Innan vi bestämde oss för att gifta oss kyrkligt så var vi inne på att gifta oss borgerligt, men sen kom jag på att jag ville ha brudklänning. Och då ville jag även vara i kyrkan och gifta oss eftersom jag tyckte att det skulle kännas jättekonstigt att ha brudklänning i stadshuset.... Det blir (förhoppningsvis) bara en gång i livet och då ville jag göra det "på riktigt i kyrkan". Och även fast vi valde att gifta oss i kyrkan så var det ett väldigt enkelt bröllop, men det var precis som vi ville ha det, precis efter våra önskemål. Alla var där som vi ville dela dagen med, vi var precis lika fina som vi ville vara, allt var perfekt och jag är så glad över alla val vi gjorde inför den dagen; inbjudningskort, blommor, färger, klänning, Anders klädsel, skor, mat, fika, fotografier och fotograf, vigselringen, plats och tiden för vigseln - ja allt, allt blev perfekt, enkelt och perfekt! Det enda jag hade velat skulle varit annorlunda var att jag skulle fått må bra också - men man får se det positivt - jag klarade mig iallafall i kyrkan!

Om vi inte hade gift oss hade jag tyckt att det hade känts konstigt, för mig hade det känts konstigt att inte få ha samma efternamn som min sambo och dotter (för troligtvis hade Ida fått heta som Anders då). Jag ville att vi alla skulle ha samma efternamn. Och det har vi nu, och det är jag jätteglad för!! I och med att min dröm om att gifta mig när jag var gravid med första barnet gick i uppfyllelse så kändes dagen för ett år sedan än mer magisk.

Det är vi - det är magi! =)