Jag slutar nog aldrig förvånas över hur fina orkidéer är. Det är en väldigt tacksam blomma och jag har än så länge inte misslyckats med nån. Superfina är de också! Iallafall när de blommar, men det gör de ganska ofta så de är fina nästan jämt. 

Den här orkidén fick jag av Anders i 2-årig bröllopspresent. Jättefin! =)

Vi bedriver sjukstuga här hemma. Jag skrev ju igår att Ida tycker att det är ok att ta penicillin tillsammans med yoghurt (hon vet förstås inte om att vi blandar), men så är det inte längre. Det funkade bara en gång igår. Sen vägrade hon. Då blandade vi i glass i yoghurten, och det var ett säkert kort. Så nu blir det glass 2 gånger om dagen här, men vi gör allt vi kan för att lura i medicinen hos den ovetande lilla sjuklingen. 

Trots mer än 39-graders feber är hon lika rolig när hon pratar. 

Det är så kul att skriva ner såna här konvernsationer, för om några dagar har man glömt dem.  

Ida: - "Ida ont"

Jag: - "Vart har du ont nånstans gumman?"

Ida: - "ammen" 

Jag: - "Har du ont i armen?

Ida: - "neeee..., Ida toki"

Jadu lilla gumman, Ida är verkligen tokig! Världens bästa lilla tok förstås! =)

Ida har ett eget språk. Idiska. 

När Ida säger "hallåma" är det nog bara jag och Anders som vet vad hon menar. Hon säger det titt som tätt; när det ska borstas tänder, ätas mat, promeneras ute etc. Oftast blir det så också, Ida får göra "hallåma". Det lilla uttrycket på Idiska betyder nämligen att hon ska göra själv. Vi kan inte förstå hur hon får "hallåma" till "själv", men man ska väl aldrig bli särskilt förvånad egentligen. På Idiska kan det bli lite tokigt och ologiskt ibland, men huvudsaken är ju att hon gör sig förstådd - och det gör hon. På dagis lär de sig snabbt att förstå det Idiska språket, det går snabbare än vad man tror att lära sig förstå ett barns sätt att prata. Det vet ju jag som möts av små barns olika språk dagligen i jobbet. 

Ett annat ord som hon är inne på sitt fjärde ord för är ordet elefant. Först sa hon "täät", sen blev det "slatt" och nu har hon kommit på att "slant" ligger mer nära till hands för det riktiga ordet. När hon är riktigt skärpt och verkligen försöker får hon till "e-le-slant". Tänk att ett och samma ord kan heta så mycket på så kort tid. Språkutveckling. Fascinerande tycker jag!

Idag har jag mitt livs första VAB-dag. 

Natten var lite knölig, precis som den brukar vara när det är nåt på g. Men just då tänkte vi inte så mycket mer på det eftersom hon hostat en del på nätterna, till och från de senaste veckorna, och nätterna har varit lite knöliga i allmänhet. Men så kom morgonen och hon kändes varm. Japp. Feber. 38,5 i morgontemp. Inte okej! Så vi bestämde utan att blinka att det får bli en mamma-och-Ida-hemma-dag idag. 

Anders ringde till BVC eftersom hostan fortfarande är kvar trots hostmedicinkuren som hon fick utskrivet av jourläkaren förra fredagen. BVC tyckte att vi skulle åka ner och få träffa jourläkaren eftersom hon fått feber nu också. 

Och som vanligt när det handlar om läkare och sjukhus fick jag en klump i magen. Men vi pallrade oss dit. Förstås. Jag gör allt för Ida även fast det är riktigt jobbigt att besöka läkaren. Det är bland det värsta jag vet; läkare. Men det är en helt annan diskussion som jag inte tänker ta nu. Besök på vårdcentralen fick det bli. Och vi hade turen att träffa våran läkare. 

Efter ett stick i fingret, tempkoll, lyssna på lungor och hjärta så kunde det konstateras att Ida har fått bronkit/luftrörskatarr. Läkaren skrev ut en penicillinkur. 

Hur jag med min "läkarskräck" klarade besöket? Jodå, det gick faktiskt ganska bra, och jag "höll mig på mattan". Anders var impad av mig för han vet hur jag brukar reagera. Ida var förstås jätteledsen större delen av tiden, men hon var också duktig. Hade inte räknat med att hon skulle vara nåt annat än ledsen, men det är jobbigt när hon börjar gråta redan när man kommer innanför entrédörrarna på vårdcentralen. Det kvittar alltså vad man ska göra där, hon är lika ledsen ändå. Hon verkar få dåliga vibbar av sjukhus. 

Hon fick med sig en liten glittrande lila ödla hem efter att hon hade blivit stucken i fingret.

Helst av allt skulle jag vilja ta Ida i famnen och springa ifrån vårdcentralen så fort jag bara kan, men det är ju tur att jag är klok nog och stannar kvar. Jag gör det ju för Idas bästa även fast det är superjobbigt för både henne och mig, men förstås speciellt jobbigt är det för Ida som blir utsatt för alla påhitt läkaren/syrrorna har för sig. 

Just nu ligger sjuklingen ute och sover i vagnen. Hon bad om det själv, så jag lydde order och la ut henne. Hon somnade på en gång, och jag hoppas att hon sover ett tag till nu så hon får vila. Hoppas att febern går över snart igen så att hon får lite ork och aptit tillbaka.  

Nåt som är ett litet projekt är att få i henne medicin. Hostmedicinen hon fick förra veckan höll jag på att bli tokig på. Den var superäcklig och hon vägrade ta den. Till slut provade vi att blanda ut den i lite mjölk, och då gick det bra. Och nu fick vi en till utmaning; penicillin. Yoghurt blandat med penicillin var iallafall ok tyckte hon. Läkaren rekommenderade till och med att man kunde blanda ut medicinen i nåt godare för att underlätta lite. Sen fick hon glass =) Tror nog att vi kommer kunna lura i henne det vi ska, 2 gånger om dagen. Sen hoppas vi att hon blir av med sin envisa hosta!! Får muta med glass efteråt så går det nog bra =)

Krya på dig, älskade barn! 

Jag plockade ur diskmaskinen och Ida var faktiskt på sitt lekrummet och plockade under tiden. Det blev väldigt tyst, och det fortsatte vara tyst ett litet tag. Varningsklockorna börjar genast ringa, för när det är tyst bland barn vet man att det är nåt mindre bra/bus på gång. Jag gick dit och fick se detta: 

Jag frågade henne: 

- Vad gör du Ida?

- "Ida gömmej sej" fick jag som svar. 

Såklart. Det var ett sånt där logiskt svar som bara barn kan ge. Det är klart att man gömmer sig när man kryper in i en hylla och är knäpptyst. 

Jag kom genast att tänka på leken; Finn fem fel. Men i den här bilden är det bara ett fel som ska hittas i leksakshyllan. Ett väldigt gulligt fel. Men den söta randiga lilla människan längst ner är felplacerad. Människor ska inte vara I hyllan gumman, hehe. Det var iallafall ett oskyldigt bus hon hittade på när jag tog hand om disken. 

Att prata är nåt Ida alltid har varit bra på. För ett tag den gick hon från ett-ordsmeningar till 2-ordsmeningar. Det är häftigt att utvecklingen går så fort. Sjukt fort. FÖR FORT om mamman ska få säga precis vad hon tycker. Tiden går helt enkelt för fort! Skulle vilja pausa ibland. 

Nu har hon avancerat, för nu säger hon 3 ord i meningarna.

Ida stod i soffan, vilket hon vet att hon inte får, och så sa hon; "Ida lamlaj inte" (Ida ramlar inte). 3 ord!!

Ofta säger hon "Ida ..... chädit" (färdigt). Det kan handla om målat, pusslat, ätit, sovit etc. Allt. 3 ord ofta, väldigt ofta. För några dagar sedan sätt hon upp i spjälis kl 6.10 å sa "Ida såjit chädit" (Ida sovit färdigt). Supergulligt förstås, hon satt där i spjälis helt nyvaken (vettetusan om hon ens var helt vaken, men pratade gjorde hon iallafall). Hon somnade om i vår säng när vi tog upp henne för lite morgonmys.

Ida bygger pussel å säger; "Ida plockaj alla bitana" (Ida plockar alla bitarna). Hon menade att hon plockar alla bitar innan hon börjar pussla. 4 ord!! Hoppet mellan 3-ordsmeningar och 4-ordsmeningar gick fort. Ruskigt fort! Igen. Varför ska allt gå så fort!?!? 

Det är häftigt att höra hennes långa meningar. För 4 ord räknas som en lång mening när man inte ens är 1 år och 10 månader. 

Du har säkert redan förstått det, men självklart är det en stolt mamma som sitter vid tangentbordet! =)

När man är liten verkar man tycka att det mesta är kul - laga mat, dammsuga, tvätta, vattna blommorna, skotta snö, diska etc. Ida älskar att hjälpa till. 

Här hjälper hon mig att vika tvätt. Hon snurrar den rena tvätten runt armen på ett speciellt sätt, och säger sen "jikit chädit" (vikt färdigt) när hon lägger den nyvikta tvätten på sängen. Sen tar hon nästa plagg. Hon viker både handdukar, strumpor och underkläder. Allt som ligger på sängen har hon vikt alldeles själv. Hon ser verkligen stolt ut som kan göra precis som mamma =)

Tänk att ett tv-program kan vara så gripande. Tänker på "Sofias änglar". Vi såg förra veckans program igår kväll. Det är ett hemskt program som man helst inte hade velat skulle finnas, eller egentligen att alla sjukdomar och hemligheter inte ska få finnas.

Men i allt elände gör Sofia och hennes änglar en enorm insats. De är till mycket stor hjälp, och den hjälpen unnar man de behövande, de drabbade. Så hemskt!! Men tyvärr ser verkligheten ut så för många. Alltför många.

Vi tittare har iallafall "turen" att få träffa de drabbade familjerna via tv-rutan å får se deras glädje när allt är färdigt. För det är verkligen glädje. Ren glädje och lycka. Det är klart att alla familjer i olika byggprogram blir superglada när det blir klart, men det betyder nåt alldeles extra att få se familjerna i "Sofias änglar" bli glada. Det är häftigt.