"Jag kan ju dom litna pärlorna nu mamma" sa Ida glatt.

"Ja gumman, du kan pärla med de små pärlorna nu".

Måns hade en närhetsnatt i natt. En natt där inget duger förutom att sova i samma säng som mamma. Helst nära så att man känner tryggheten värma. 

Han var jätteledsen igår kväll vid ca 22.15 Inget hjälpte, så jag lyfte upp honom och han vaknade till, men somnade om mot min axel efter bara en liten stund. Jag la tillbaka honom i spjälis, och så började det om igen. 3 gånger. Sen gav jag upp och förstod att det inte skulle funka. Så han fick sova hos mig i natt. Och då kom han till ro snabbt. 

Under första halvan av natten gnydde han i sömnen, men när han kände att jag var där så tystnade han och sov vidare. 

Tänk att man kan ge trygghet samtidigt som man sover, det är ju fenomenalt bra, och inte behöver man göra nån särskild ansträngning heller. Bara finnas där för det lilla livet som behöver kärlek. 

Förresten, reprisen av höstpromenaden med Måns, Sofie och Milas var en succé igår. Det är såå skönt att komma ut på morgonen och röra på sig. Och tjåla massa strunt medans bebisarna sover.