Idag är en sån där dag jag helst skulle velat slippa. Radera. Sudda ut. Eller så jag borde sitta i en liten stuga mitt ute i ingenstans och bara vara. Inte prata med nån, inte bli irriterad på nåt (fast då skulle jag säkert bli irriterad på det istället). Mitt tålamod är nere på noll idag, eller kanske till och med under nollan, på minusstrecket.

Jag ber om ursäkt till Anders och Ida för att jag är som jag är idag. Ber om ursäkt igen. Men jag hoppas att ni (läs; Anders) förstår. Jag gör det inte med flit, det bara blir. Och det är inte personligt egentligen, men det låter nog som det när jag irriteras på nånting. Det är iallafall inte min mening.  

Men jag tror nog att Anders förstår innerst inne även fast det är jobbigt att dras med en lättirriterad fru. Han viskar till Ida att hon ska gå och krama mamman, för han vet att jag behöver det. Han vet att jag behöver det, en kram, mest av allt, när jag är som mest irriterad för då smälter jag lite och blir lite lugnare. Gladare. För en stund. Sen vänder det igen av minsta lilla småsak. Men man får försöka härda ut. För vi vet ju alla att det går över! =)

Tack för att du/ni står ut med mig såna här dagar! <3