Idag när vi var till Borlänge gästade vi Ikea och köpte delar till våran nya hatthylla, och på Jula köpte vi resten av delarna. Det kommer bli ett lyft för våran hall, ett ljust lyft =)

Vi var även till Mio för att köpa skohyllor, vita och luftiga skohyllor. När vi hade hittat det vi sökte gick vi förstås till kassan för att betala, och när vi stod i kön så såg jag nog ut som ett frågetecken. En av de som jobbar där kom nämligen fram till mig och sa: "Är det Louise?" Jag svarade förstås ja medans jag febrilt försökte komma på vem hon var. Jag hade verkligen ingen aning, kände inte igen henne alls. Och det syntes, för hon frågade direkt om jag inte kände igen henne. Nej. Då presenterade hon sig som en av mina gamla klasskompisar från Håksberg. Å då ramlade poletten ner. Då kände jag igen henne. Tänk vad man förändras på så många år. Vi pratade ett tag och när hon fick se Måns blev hon bebissugen igen =) 

Det är lite pinsamt att vara så lost att man inte har en aning om vem som kommer fram till en och uppenbarligen vet vem jag är. Hjärnan jobbar i superhög hastighet för att komma på vem sjutton personen är. Och ÄNNU jobbigare är det när man INTE kommer på vem det är. Tur att det i princip står skrivet i pannan på en att man tänker så det knakar och då slipper man ju tänka mer för då presenterar personen sig. Om man har tur. Annars kan det ju vara tvärtom - att man hälsar på nån i förbifarten som man inte vet vem det är, och det enda man tänker på när man kommer hem är just vem den personen var. 

På Mio hade de godis (med papper på) på disken i en skål och Anders hämtade några chokladbitar till Ida. När Ida precis skulle stoppa chokladbiten i munnen sa hon "Åh vad fantastiskt med godis". Och alla 3 tjejerna bakom disken skrattade för de tyckte att hon var såå söt! =) Min söta lilla tjej <3

En lyckad tur till Borlänge. Och när vi kom hem väntade %-jakten på BBV, så Anders och bilen kommer garanterat bli nöjda =) 

Fick ett oväntat sms på fredagen kväll den 7/2. Ett väldigt oväntat sms. Men ett väldigt glatt sms med en superglad nyhet. Men snacka om att jag blev paff! Jag visste ju att sm:et skulle komma nångång, men inte redan. Väldigt paff blev jag, för det var ju bara v.36+6, men har bebis bestämt sig för att komma ut så är det bara att hänga på. Huvudsaken är att alla mår bra, och det gör de. "Färdig" var han också med sina 3420 g och 49 cm. Lilla gubben. Du skulle bara veta hur efterlängtad du är!! 

Jag var tvungen att läsa sms:et flera gånger, och titta vem det kom ifrån och kolla på bilden flera gånger innan jag förstod vad det stod. Jag blev så obeskrivligt glad för eran skull. Rörd, så till slut kunde jag inte läsa för allt blev grumligt....lycka, för eran skull. Jag vet ju precis vad ni gått igenom och hur lyckliga ni är nu. Det är ju trots allt bara 3,5 månader sen vi var på BB med våran lilla Måns <3

Så nu hälsar jag och min familj  lilla Walter välkommen till världen!

Du är verkligen efterlängtad, och jag längtar såå mycket efter att få träffa dig och din mamma och pappa.

Massa massa grattiskramar till Anna och Samuel som nyss blivit föräldrar!! Njut nu av eran lilla bebis, för vips säger det och så är han inte så liten längre. De växer ju fruktansvärt fort i början de små liven....

Du vet vart jag, och Anders, finns om du, eller Samuel, vill prata eller fråga nåt om vadsom helst. Vi är bara ett telefonsamtal bort!! 

GRATTIS än en gång!!! Nu är ni 3 i familjen, den största omställningen ever, men efter ett tag känns det naturligt och det känns som att det alltid varit så. Det är häftigt hur ens liv och pioriteringar ändras över en natt när Liten föds. Att man själv inte är prio längre (ja, man kommer på sig med att varken ha ätit eller duschat på länge) utan från och med nu gör man allt för det lilla livets bästa. Sin skatt. Sitt allt! Man själv hamnar längre och längre ner på prio-listan, men de personerna som ligger över är värt allt, så man gör det utan att ifrågasätta. 

Det kommer vara skitjobbigt stundtals (speciellt nu i början när man inte riktigt känner den nya familjemedlemmen och hur han fungerar) och ni kommer säkerligen tänka och fråga varför många gånger. Det är samtidigt såå värt allt det jobbiga och alla motgångar man tycker att man möts av och måste kämpa sig igenom. Det är såååå värt det när han börja fästa blicken och fokusera, när man upptäcker att han faktiskt tittar PÅ dig, när det första jollret kommer, första leendet, första gången han sitter, första stegen, första gången han kallar er för de bästa orden i världen "mamma" och "pappa", ja till och med första tåren när han är fruktansvärt ledsen är häftigt att uppleva. Det är så underbart att ni också får uppleva det nu, att ni också blivit föräldrar. Att ni har fått en egen liten son att följa genom livet; genom alla utvecklingsfaser, trotsåldrar och framsteg. 

Så vad ni än gör nu, njut av eran lilla Walter, så hoppas jag att vi ses snart!! Vill ju träffa herren som sparkade på mig genom din mage Anna. Vill se vem den lilla filuren är =) Som jag längtar!! 

Förresten, om ni kommer på ett sätt att spara bebisdoften i en burk så dela gärna med er, för jag har klurat på det ända sen Ida föddes men har tyvärr ingen bra idé om hur det ska gå till... ;)

PS; telefonsamtalet jag väntade på för lite drygt en vecka sen var förstås från Anna, världens bästa Anna som jag nu välkomnar i mamma-klubben =)

Mellanlandar i amningsrummet på Ikea för att mätta den minsta magen i familjen. De andra tre magarna är redan mätta.

Pappa och Ida tog en tur till affärerna bredvid medans Måns går på restaurang.