Måns gör allt för att se vad syrris gör. Han ger sig till och med på saker han inte kan. Men ändå lyckas han. Han är stark!

Å sekunden senare rasade han bakåt, blev rädd och blev ledsen.

Efter lite tröst hos mamma ger han sig på utmaningen igen. Skam den som ger sig hälsar han.

Ungefär kl 02 i natt gick larmet. Måns-larmet. Han skrek i högan sky, han var otröstlig. Så pappan gjorde en insats, och det var som att trycka på en knapp för han tystnade direkt han kom upp till pappa. Han somnade om på 2 röda sekunder i pappas famn, men skrek lika mycket när han lades tillbaka i spjälis. Efter några tappra försök insåg vi att det enda som skulle hjälpa var att bebis skulle få sova vid pappa. Så Anders la sig med skruttis bredvid sig. Pappan somnade snabbt, men Måns låg vaken och kikade. Nöjd, för nu hade han ju pappa bredvid sig på ena sidan och mamma på andra sidan. Till slut orkade han inte hålla världens finaste ögon öppna längre utan somnade även han. I sömnen rullade han över till mig, och det var så vi vaknade kl 7. 

Jag tror visst bestämt att Måns saknade sin pappa som gjorde första arbetsdagen igår. Och som med allt annat bearbetar barn saker och händerlser i sömnen, och han behövde nog sin pappa för att vara riktigt trygg.

Måns har blivit en riktig liten pappa-kille. Han blir ledsen direkt pappa reser sig från matbordet och ska hämta nånting några meter bort. Han börjar förstå att man går iväg. 

Lilla <3

Det är inte så lätt att vara liten alla gånger.