Att prova nya saker att äta är ju alltid kul och gott tycker Måns. Idag försåg han sig själv med en kanske inte så bebisvänlig smakis. 

Måns och Ida lekte jättebra så jag passade på att greja lite i köket. Efter en stund kom Ida till mig, och Måns blev således kvar i vardagsrummet där de var. Jag hörde hur han fortsatte att leka med sina leksaker och krypa ut och in i lektältet. 

Men. Efter en liten stund blev det tyst. Knäpptyst. Och när det blir såå tyst MÅSTE man ju liksom gå å kolla läget. Så det gjorde jag förstås. Och vad hittar jag? Jo, en jätteglad liten kille som sitter på golvet bredvid vardagsrumsbordet. Jättegulligt tänkte jag, tills jag fick se vad han hade framför sig. Han hade nämligen tagit ner en skål som stod under bordet och i den låg lite chipsrester från helgen. Så där satt han å mumsade chips. Men han hade nog inte lyckats få i sig några innan jag kom på honom på bar gärning. Måns blev inte direkt glad när jag grävde i hans mun för att få ut godbitarna. För där tog hans fredagsmys slut. Hehe. 

Så nu vet ni att chips-smakis till 10 månaders är jättegott. Salt och bra ;)

Ett stort tack till dig som kommenterade och vågade dig på en gissning av mitt kvällsklur för några kvällar sedan. 

En enda gissning kom in. Och ett rätt var det, nästan. 

Här är facit: 

Första bilden skulle ordet bli orientering.  

Andra bilden skulle ordet bli masarin. 

Alltså bild 1: or-i-en-t-ring.

Och bild 2: massa rin. 

Så nästan ett rätt till dig som vågade dig på en gissning =)

Nu leker vi med parken. Ida bygger ett ställe som lejonet ska bo i.

"Här ska lejonet bo" säger Ida.

Just nu bygger hon gräs till lejonet. "Högt gräs" konstaterar hon. I bakgrunden syns palmen, staketet, träd och "huset" som hon också byggt.

Mamma-och-Ida-tid medan lillebror sover.

Vi leker med duplo - cirkusen. UTAN att nån liten sötsak kommer å tar grejerna och stoppar dem i munnen.

Det gäller att passa på att leka på golvet när man inte behöver passa det man leker med.

I morse när pappa gick till jobbet följde vi med en bit (fredagar innebär en liten sovmorgon för honom så det passade bra att ta följe). När vi hade vinkat av och pussat pappan hej då så svängde vi av och fortsatte våran promenad på motionsspåret. Målet var att gå till lekparken på gatan snett neranför och leka där medans Måns sov. 

Allt gick dock inte riktigt som planerat. Måns somnade som han skulle, och det är egentligen inte så konstigt för han är troligtvis inne i en fas och sover sämre/oroligt på nätterna. Vi kom också till lekparken precis som vi skulle, men sen blev det inte som vi tänkte oss. Ut från en buske kom nämligen en katt. Ida tyckte först att det var roligt. Så länge den höll sig på avstånd. Men den kom närmre och närmre, och till slut följde den efter oss. Både Ida och jag tyckte att det var obehagligt. Hon var rädd, jag såg det på henne, när kattskrället följde efter oss hela tiden. 

Jag frågade Ida om hon ville leka nu när vi ändå var där. Men det ville hon inte. Hon ville gå hem. Så vi gick hem. 

På vägen hem pratade vi om katten som följt efter oss, och Ida berättade att hon blev rädd för den, att hon tyckte att det var läskigt. Och jag förstår henne. Jag hade exakt samma känsla. Jag gillar ju inte katter (som bekant) och jag blev faktiskt svettig när jag upptäckte att den inte skulle låta oss vara. Jag blev uppriktigt sagt väldigt glad och lättad när Ida sa att hon ville gå hem!