Koll på BVC idag, men det var inte riktigt som det brukar.. Idag var nämligen dagen jag har bävat för, dagen då det var dags för Idas första vaccinationsspruta. Eller sprutOR rättare sagt, för två sprutor var det minsann - en i varje lår. Läkaren hade lika gärna kunnat sticka sprutorna rakt i mitt hjärta, för så ont gjorde det i mig. Återkommer mer till det senare i inlägget.  

För att backa tillbaka bandet så var det rutinkontroll med vägning och mätning innan vi kom till läkaren. Och allt såg bra ut. Hon växer precis som hon ska! =)

När vi kom till läkaren gjorde han en läkarundersökning som hon egentligen skulle ha genomgått när hon var 6 veckor, men då var det mitt i semestrarna så då bidde den idag istället. Ida fick ligga i mitt knä å han kollade bland annat höfterna, ögonen, munnen och stabiliteten och han sa att hon är en perfekt bebis, vilket gjorde mamman och pappan fruktansvärt stolta!

Sen, sen kom de där hemska sprutorna. Men Ida klarade det jättebra även fast hon blev ledsen, riktigt ledsen. Och jag kunde inte hålla tårarna borta för jag tyckte som sagt att det var riktigt jobbigt. Men jag kunde ändå trösta henne efteråt. För det fanns inget annat alternativ än att jag skulle göra det även fast Anders var med. Annars hade det varit ännu värre...  Ville hålla min skatt och trösta henne, ville ha henne i min famn och bara kramas för en stund - för att lugna oss båda två. Och det funkade.

Nu är iallafall de där första sprutorna avklarade. Skönt. Men det är fruktansvärt att utsätta sin lilla lilla bebis för nåt som man vet gör så ont på den lilla kroppen. Och ju mer ont hon får desto mer ont gör det i mig. Mammakänslor? Japp, i massor! Det är helt sjukt vad blödig jag är - börjar gråta för det minsta lilla som har med Ida att göra.

De hade löpande-band-principen på koll av vikt, längd å så och sen vaccination. Många barn avklarades. Men jag blev lite irriterad, för det tog fruktansvärt lång tid. Vi hade tid 14.45 och vi var inte klara förrän vid 16-tiden typ. Och då var det mesta väntetid. Och det tycker jag inte att man ska behöva stå ut med med ett litet spädbarn. Faktiskt. Tur att hon var lugn och mätt, annars hade det inte kunnat vara lika lugnt i väntrummet... ;) Det stressades på en hel del kan jag tycka, man fick inte ens klä på barnet innan man skulle hem, det fick man göra utanför rummet på ett allmänt skötbord eller vad man ska kalla det. Det gick förstås bra, men bara själva grejen.. man borde få göra klart och sen gå ut.

Mellan vikt-och-längdkollen och vaccinationen fick vi linda in henne i en filt och sitta ute i väntrummet. Annars brukar de vara väldigt måna om att barnen inte ska frysa, men idag tänkte de inte på det tydligen...

Aja, i det stora hela så gick dagen riktigt bra och Ida skötte sig exemplariskt! Tur att Ida inte är större för då hade hon tyckt att mamman var pinsam.. hihi, men man kan inte rå för alla känslor som kommer hux flux...

Nu vill Ida gå på restaurang!

 

Sandra

18 augusti 2011 23:14

Ja herre gud vad blödig man kan vara när det gäller ens barn! Jag har faktiskt klarat mig från tårar vid vaccination, men å andra sidan förbrukade jag nog alla "sprut-tårar" under Elias första vecka i livet då han agerade nåldyna och blev stucken var sjätte timme i en vecka pga gulsoten, de började med fötterna för att sen gå upp på händerna, han hade flertalet brustna blodkärl och såg hemsk ut! Då var det svårt med tårarna!

Men det är ju tur att man vet att det är värst för en själv och man skulle ju aldrig utsätta dem för det om man inte visste att det var för det allra bästa!

Louise Bertilsson

19 augusti 2011 07:55

Man känner sig ju lite fjantig som inte kan hålla tårarna tillbaka, men samtidigt så är ju alla olika och det visar väl egentligen att man bryr sig om, och tycker att det är jättejobbigt att ens skatt bli ledsen och får ont. Nästa gång hon ska få spruta går det förhoppningsvis lättare även för mig för då har man varit med om det en gång. Första gången är ju alltid värst och nu är man ju den erfarenheten rikare.

Apropå blödig, så kan jag sitta å titta på Ida å börja gråta av lycka och stolthet. Så det behövs ju inte mycket för att tårarna ska komma fram...

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...