Gammelfarmor.

Gammelmormor.

Gammelmorfar.

Gammelfarfar.

Det är en djungel av dessa "gammel", och det råder många frågetecken om vem som är vem.. Så jag googlade och det verkar som att det är så här:

Min mormor är Idas gammelmormor.

Min farmor är Idas gammelfarmor.

Min farfar är Idas gammelfarfar.

Anders mormor är Idas gammelmormor.

Anders morfar är Idas gammelmorfar.

Man utgår alltså från mammans och pappans mormor/morfar/farmor/farfar å så sätter man bara "gammel" framför.

Det kan tyckas lite förvirrande, men nu vet vi hur det ligger till. Och tänker man efter så är det ganska logiskt ändå... en mormor kan ju aldrig bli en gammelfarmor egentligen, och så är det ju inte heller fick vi ju veta nu. Det är bra med google när man undrar över något, när man vill reda ut en sån här sak t.ex

Även dåliga erfarenheter är bra erfarenheter i slutändan... Hmm, det där lät ju lite knepigt, måste nog förklara.

I början när Ida var jätteliten fick jag feber 3 gånger på 2 veckor, och det berodde på dåligt immunförsvar + begynnande mjölkstockning. Då fick jag tips från MVC hur jag ska försöka mota bort stockningen på ett snabbt sätt. Massera och pumpa ur efter att Ida hade ätit färdigt. Och alltid börja på det bröstet som är värst (hårdast och gör mest ont). Och det hjälpte. Febern gick över och mjölkstockningen förhindrades.

Så igår när jag vaknade kände jag samma symptom (dock ingen feber), så jag gjorde som jag gjorde i slutet av maj/början av juni. Och redan efter två amningar kändes det mycket mycket bättre.

Det jag menar är alltså att även dåliga/jobbiga erfarenheter i slutändan kan leda till något bra. Eftersom jag redan varit med om samma sak så visste jag ju hur jag skulle göra nu. Och nu kan jag till och med vara glad att det hände i början med första barnet, då vet man ju hur man ska bete sig om det händer igen när det kanske är mer runtomkring att ta hänsyn till.

Nu ska jag passa på att äta lite lunch medans prinsessan sover.

Det är den 17:e idag. Augusti. Det innebär att mammas hjärta är 3 månader nu.

3 månader liksom... Kan inte fatta att min lilla lilla bebis blivit så stor. Tiden går fruktansvärt fort och det som var ett litet knyte från början har utvecklats massor. Det var tur att vi har fotograferat så mycket som vi har gjort, för man glömmer fort hur liten hon faktiskt var... Som minst var hon ju nere under 3 kg (närmare bestämt 2980 g) och det har man ju redan glömt hur litet det faktiskt var...

Jag förstår nu varför alla sa att man ska ta vara på bebistiden å njuta, för den försvinner jättesnabbt. Å här njuts det vill jag lova. Massor av mys. Varje dag!

Kärlek!

Det är svårt att föreställa sig kärleken man kan känna till ett barn innan man får ett eget, svårt (eller nej, nästintill omöjligt skulle jag vilja säga) att föreställa sig en graviditet och förlossning. Det är nånting man måste gå igenom för att förstå. Det framkallas känslor som man aldrig trodde skulle finnas, man reagerar på ett sätt som man aldrig trodde att man skulle göra. Man är beredd att göra allt som står i ens makt för det lilla livet. Det är häftigt när man tänker tanken tycker jag. Alla dessa känslor och den eviga kärleken som skapas i och med att magen börjar växa.

Igår kväll när vi satt i soffan och tittade på tv kom jag på mig själv... Jag tittade inte på tv:n om man säger så, det fanns nåt mycket finare och gladare att titta på. Ida. Hon låg mellan oss och jollrade och sökte vår uppmärksamhet och när hon jollrar så där blir hennes mamma såld och kan inte låta bli att svara henne... Det är inte så lätt alla gånger att hänga med i det som sägs och görs på tv:n kan jag lova... hehe =)