Ett telefonsamtal. Ett till telefonsamtal. Anders som rusar iväg.

Jag och Ida gick ut för vi förstod ingenting....när jag väl fattade vad som hänt så kunde jag inte göra annat än känna medlidande. Led verkligen med er och förstod hur ni kände även fast jag aldrig har varit med om det (hoppas jag slipper också!). Usch! Vilken tur att det löste sig så snabbt och bra som det faktiskt gjorde!!

Å du, vi finns här, det hoppas jag att du vet! Det var en självklarhet att hjälpa till, inte för att JAG gjorde så mycket, men min Anders var guld. Han handlade snabbt och lugnt, precis så som man önskar att man själv kommer göra om det händer nåt. Bra jobbat Anders, det gjorde du bra!! =)

 

Lisa

7 oktober 2011 11:14

Ja... jag vet inte vad jag ska säga. Det var alldeles fruktansvärt. Lååånga minutrar, även om dom kanske inte var så många. Är sjukt tacksam över hur snabbt Anders reagerade, och att han liksom fattade vinken. Han var min ängel.

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord

Louise Bertilsson

7 oktober 2011 13:03

Det spelar ingen roll hur många minutrar det handlar om, det känns som en evighet iallafall! Tur att Anders var ute!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...