I förrgår märkte vi att Ida hade rivmärken på huvudet när hon vaknade. Och i morse hade hon ännu fler rivmärken. Röda tydliga rivmärken prydde hennes så fina lilla huvud. Hmmm.. antingen är hon utsatt för en nattlig attack av mjukdjuren som sitter i fotänden av spjälis, eller så river hon sig själv i sömnen (eller när hon vaknat utan att vi märker att hon är vaken). Tror på det senaste alternativet, men man vet aldrig... mjukdjur är lömska djur... =)

Apropå huvud så var det en tant som kikade ner i vagnen när vi stod utanför apoteket idag. Hon frågade hur gammal den lilla bebisen var, och när jag sa 5 månader så sa hon: "ojdå så pass..."

Idas huvud är nämligen inte så stort så när hon låg där nerbäddad i vagnen så var det inte så lätt att ålderbestämma henne. Hon ser mindre ut än vad hon är när hon ligger i vagnen å sover. Den bästa lilla gumman som finns <3

När vi ändå pratar om huvuden så kan jag ju passa på att nämna mössor. Mössor är ett problem. Inte till mig dock, utan till Ida. Det är svårt att hitta en mössa som sitter bra och som är lagom varm (och som är hyfsat fin också). Den ska sitta kvar så som man satte den även efter en biltur... barnet ska kunna vända och vrida på huvudet utan att mössan hamnar på svaj... En bra mössa bör helst inte ha för stora/tjocka kanter heller med tanke på att Ida ALLTID ligger på sidan och sover i vagnen, en kant blir bara ivägen och det ser inte skönt ut. 

Men icke, det verkar vara omöjligt att hitta en sån mössa. Eller jo, vi har faktiskt en mössa som är bra, men den kommer ganska snart bli för liten + att den börjar bli för kall när vi närmar oss sen höst, vinter. Varje gång vi är i lämpliga affärer så håller jag utkik efter en bra mössa, hittills dock inget napp... man vill ju gärna prova mössan på Ida när hon är med innan man köper, då får man ju ett hum om hur den sitter iallafall. Vi håller tummarna för att vi snart hittar det vi söker i mössväg.

Du kanske har nåt tips på bra mössa till bebis, helst nån som är liiite tjockare/varmare än en vanlig hjälmmössa?

Idag har vi inte varit hemma många minuter. På förmiddagen var vi nämligen till mitt jobb och hälsade på. Ida sov i vagnen ute och jag pratade med mina kollegor och barnen. Det märks att jag är saknad ;)

Hem för att äta mat - både jag och Ida.

Sen var det dags för den dagliga promenaden. Ida somnade som en klubbad säl efter alla intryck hon fick under förmiddagen (ja, hon vaknade innan vi åkte hem....) Idag fick vi promenadsällskap, riktigt riktigt trevligt!! Vi tjålade om både det ena och det andra medans vi gick. Och barnen sov så gott i sina vagnar - precis som tanken var =)

Nu har jag precis startat diskmaskinen och även hunnit med att fika. Nu är det dags att öppna restaurangen för nu är Ida sugen på lite McMjölk.

Igår kväll var jag och Ida själva. Konstigt. Pappan i huset var nämligen på kurs i Borlänge. Jobbkurs. Så mamman och dottern i huset fick klara sig själva, det gick förstås bra, men det är ändå konstigt och tomt när man är van att vara två.

Eller njaee, själv var jag ju egentligen inte, men sällskapet jag hade var ju världens sötaste, och hon sov ju för natten ganska tidigt så jag var i princip själv ändå. Innan Ida nattades så busade vi, skrattade högt och myste i soffan! Det finns väl inget härligare än ett högljutt bebisskratt/barnskratt!! Underbart! 

Sen fick hon gymma av sig lite energi innan det var dags att "pujje på". Ett kvällsbesök på restaurangen och sen var det en trött tjej som lades ner i spjälis. Men innan hon kunde slappna av och komma till ro och somna så måste man ju grejsa lite... som vanligt...

När Ida hade somnat passade jag på att ha lite egentid (förstås). Jag läste och levde mig in i bokens spännande värld. Deckarvärlden. Och så la jag mig ännu tidigare än vanligt, bäst att passa på när man ändå inte har nån att prata med. Men det är svårt att slappna av riktigt när man är ensam tycker jag. Det är lite läskigt att vara själv när det är mörkt. Är faktiskt lite mörkrädd. Mörkrädd i sitt eget hus... Kanske läser för mycket deckare?!?

Även fast det är tomt att vara själv så är det ändå skönt. Men bara ibland (och helst på dagarna när det är ljust). Jag är så glad och lycklig över att jag har Anders att dela vardagen med, nån att vara ett vi med.