Vaknade 01.24 av att jag var pigg. Ena knät kändes inte bra, så jag bestämde mig faktiskt för att gå upp en liten stund. Det händer ALDRIG annars, jag ligger kvar in i det längsta (Anders brukar säga att jag är envis som en röd gris). Men eftersom det var så lång tid tills det var dags att gå upp på riktigt så insåg jag att jag aldrig skulle kunna stå ut... Återvände till sängen efter att ha varit på toa och jag somnade om ganska direkt jag la huvudet på kudden. Förresten, det var första gången under graviditeten som jag behövde gå upp på natten. En gång på 34 veckor är ganska bra gjort tycker jag.

Sen vaknade jag när Anders klocka ringde. Min mun var som sandpapper. Andning genom munnen är med andra ord inte att föredra, men vad gör man inte när nässprayen slutat verka och det är täppt i näsan. Då blir det ju automatiskt att man andas genom munnen - för andas bör man annars dör man... ;)