...att vara mamma. 

Jag lämnade Ida på dagis idag, och det slutade i tårar hos både barnet och mamman. Fy tusan vilken pärs det var. Hon har inte varit där på 2 veckor, och till råga på allt var det jag som skulle lämna henne, vilket jag ytterst sällan brukar göra eftersom Anders börjar senare än mig. Men idag var det alltså min tur. 

Hon var ledsen redan i bilen dit, vilket jag hade förutspått att hon skulle vara. Men väl på plats var hon så hysteriskt ledsen att hon spydde, och då blev hon ju rädd förstås. Och ännu mer ledsen.

Där och då ville jag bara följa mina mammakänslor, skydda det bästa jag har och ta med henne hem och lägga oss i sängen och mysa. Men min hjärna sa ifrån såklart. Och jag stålsatte mig och lämnade henne efter att jag bytt hennes tröja.

Redan när jag stängt dörren till dagis så kände jag hur tårarna började komma även på mig, så jag skyndade mig till bilen. Jag ringde Anders och bad honom ringa dagis om en stund för att höra hur allt gick. Jag visste att jag inte skulle palla det samtalet utan att bli ledsen igen. Anders rapporterade till mig sen att det hade gått jättebra. Och det visste jag egentligen också, men när hon var så där hysteriskt ledsen som hon var idag ville jag ha en bekräftelse på att allt var bra innan jag kunde släppa det. 

Alltså den där känslan som kommer över en när man står där alldeles svettig i hallen på dagis med ett barn som är så ledset är allt annat än kul. Då känner man sig som världens sämsta mamma som lämnar bort det bästa man har. Det är TUR att jag VET att hon har det bra på dagis, att hon är väl omhändertagen av sina fröknar som jag litar till fullo på - det är väl det som gör att man ändå är trygg när man står där med sina överväldigande känlsor. Men gud säger jag, vilken pärs! Hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva dagens lämning. Hoppas att det var en engångsföreteelse. 

 

Sofi

9 april 2013 13:10

Fy vad jobbigt, är ju skillnad på skrik och skrik :(
Hoppas att det bara var nu och att det går bra imorgon.

Louise Bertilsson

9 april 2013 17:40

Ja, det var allt annat än roligt! Första gången jag gråtit när jag lämnat. Förstår föräldrar som gör det. Har själv tagit emot barn vars förälder gått därifrån och gråtit. Och jag förstår dem. Idag har det gått bättre iallafall som tur var! =)

 

mamma mu

9 april 2013 17:19

Åh, lilla gumman! Jag förstår dig precis. Det kan inte vara lätt men det blir nog bättre när det har gått några dagar ska du se.

Louise Bertilsson

9 april 2013 17:38

Ja, det var riktigt riktigt jobbigt, både för mig och för Ida. Men idag hade det gått bättre iallafall även fast hon fortfarande var ledsen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...