...att vara mamma. 

Jag lämnade Ida på dagis idag, och det slutade i tårar hos både barnet och mamman. Fy tusan vilken pärs det var. Hon har inte varit där på 2 veckor, och till råga på allt var det jag som skulle lämna henne, vilket jag ytterst sällan brukar göra eftersom Anders börjar senare än mig. Men idag var det alltså min tur. 

Hon var ledsen redan i bilen dit, vilket jag hade förutspått att hon skulle vara. Men väl på plats var hon så hysteriskt ledsen att hon spydde, och då blev hon ju rädd förstås. Och ännu mer ledsen.

Där och då ville jag bara följa mina mammakänslor, skydda det bästa jag har och ta med henne hem och lägga oss i sängen och mysa. Men min hjärna sa ifrån såklart. Och jag stålsatte mig och lämnade henne efter att jag bytt hennes tröja.

Redan när jag stängt dörren till dagis så kände jag hur tårarna började komma även på mig, så jag skyndade mig till bilen. Jag ringde Anders och bad honom ringa dagis om en stund för att höra hur allt gick. Jag visste att jag inte skulle palla det samtalet utan att bli ledsen igen. Anders rapporterade till mig sen att det hade gått jättebra. Och det visste jag egentligen också, men när hon var så där hysteriskt ledsen som hon var idag ville jag ha en bekräftelse på att allt var bra innan jag kunde släppa det. 

Alltså den där känslan som kommer över en när man står där alldeles svettig i hallen på dagis med ett barn som är så ledset är allt annat än kul. Då känner man sig som världens sämsta mamma som lämnar bort det bästa man har. Det är TUR att jag VET att hon har det bra på dagis, att hon är väl omhändertagen av sina fröknar som jag litar till fullo på - det är väl det som gör att man ändå är trygg när man står där med sina överväldigande känlsor. Men gud säger jag, vilken pärs! Hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva dagens lämning. Hoppas att det var en engångsföreteelse. 

I lördags när vi var in på kupolen slog det mig att Ida är i stort behov av nya skor. Tunnare skor, vårskor. Så Skohuset var den logiska första anhalten. Men nej. Hittade inget bra, så vi gick vidare till Din sko. Och vi fastnade för de här läckra skorna ganska direkt: 

Glada neonfärger som lyser passar prinsessan jättebra! Så så fick det bli. Skorna började användas på en gång och Ida gillade dem. Och de vägde nästan ingenting så det borde inte kännas som att man har så mycket skor på sig. 

Så nu är hon nyekiperad om fötterna åtminstone för ett litet tag framöver. Sen blir det självklart sommarskor lite längre fram och så är jag sugen på ett par söta foppa-tofflor till de små fötterna =) Skor är kul när man hittar nåt man gillar, men det är svårt på samma gång. Svårt att hitta nåt som passar bra eftersom man inte kan prova dem själv och säga hur de sitter. Svårt med storlekar på barn. Tur att det finns bra hjälp att få. Synd bara att Ida inte alls gillar hjälpen med att mäta fötterna. Tur att det är ett snabbt "ingrepp". 

Kvällsmat nästa.