I somras när Anders fyllde år fick han en jättefin blomma i en jättefin kruka. Blomman överlevde dock inte i all evighet, men krukan finns kvar. Så idag tog jag fram mina gröna fingrar och gjorde ett nytt "arrangemang". Krukan är densamma fast blomman är en annan. En murgröna fick det bli. 

Så nu hoppas jag att den här kommer att överleva, annars får jag jobba på en plan C. Jag har iallafall kommit på att det SKA stå en blomma där på köksbänken. Den pryder väldigt fint, fyller ut väldigt fint. 

Är nöjd med mitt verk, och inte tog det många minuter heller =)

Fredag idag. Dagarna går fort. 

Lite tvätt, städning, blomommöblering och allmänt plock har stått på schemat idag. Och lek förstås!

Vad har vi mer gjort idag då? Jo, vi har bråttats med en 2,5-åring som är inne i värsta trotsperioden. Jag vet att det har med åldern att göra, men det hjälper inte så mycket när man är i värsta diskussionen och försöker få henne att sluta slåss, sparkas, slänga saker omkring sig och vara allmänt trotsig. Tur att jag och Anders har samma regler och ramar så att vi gick ur striden vinnande. Ida blev jätteledsen på slutet, och grät och sa "jag ska tänka på glada Ida". Sen gick hon till sitt rum, och kom tillbaka några sekunder senare med ett leende på läpparna. Hon berättade då att hon var glad igen, och en snäll tjej. Och då, precis då, slår det dåliga samvetet till i mammahjärtat. Det gör så ont att se henne så där arg, ledsen och förtvivlad, för det är inte våran Ida egentligen. Det måste vara nån annan sida hos henne som kommer fram ibland (läs ofta på sistone). Men som sagt, det tillhör åldern, och det vet jag. Jag vet att vi inte heller är ensamma om det, men det är ändå jobbigt. Man känner vanmakt, och ännu mer vanmakt när man får ett hånflin eller hånskratt rakt i ansiktet när man tillrättavisar henne när hon gör fel. Men vad ska man göra? Tips tack! 

Ida är så go mot sin lillebror. Måste bara dela med mig av vad Ida sa till Måns när han var jätteledsen.

Måns grät och Ida gick fram till honom, gav honom tuttis, klappade honom på ryggen medans hon sa; "lugna, ta tuttis så blir det bättre lille vän".

Men Måns var fortfarande ledsen å då frågade Ida mig om vi ska ge honom mat. Vi liksom :-)

Gounge!!