Mail i all ära, men vanliga brev i postlådan är faktiskt ännu roligare.

Idag var en sån dag när jag fick ett brev bara till mig. Eller ja, brev adresserade till mig brukar jag få men då är det nån tråkig räkning eller så.
Idag fick jag alltså ett vanligt litet brev.

Men när jag kollade på handstilen som mitt namn å adress var skrivet med så insåg jag att jag visste precis vem det var ifrån.. jag hade ingen aning om vad som skulle vara i men jag förstod att det skulle vara nåt tok. Det fanns liksom ingen annan möjlighet...

Idag tjuvstartar vi vardagen lite grann. Anders börjar nämligen jobba idag igen efter att ha varit hemma ända sen Måns föddes (5 veckor idag), och Ida har gjort comeback på dagis. Måns och jag har premiär med att vara hemma själva. 

Eftersom det är torsdag idag blir det bara lite tjuvstart på vardagens rutiner innan det är dags för helg och ledigt igen. Sen nästa vecka kör vi igång på riktigt med jobb och dagisvardag. 

Jag och Måns ägnade förmiddagen åt att hälsa på på mitt jobb. Måns sov i babyskyddet medans jag pratade. Både jag och Måns tackar för de fina presenterna han fick! 

Nu vaknar nog lilla herren snart och vill ha mat, Måns-mjölk som Ida säger =)

Idag är dagen som jag önskade inte fanns. Iallafall inte den 21:a november för exakt 10 år sedan, för det var då vi fick det hemska beskedet. Det där beskedet som aldrig drabbar en själv, utan bara andra. Men den här gången var det våran otur att få det där telefonsamtalet om att morfar inte fanns hos oss mer. Inte i samma bemärkelse som förut iallafall, för jag tror ju att du fortfarande är hos oss, att du ser och hör oss. Att du har det bra nu. Men vi saknar dig fruktansvärt mycket ska du veta! Önskar som sagt att den där dagen för 10 år sedan hade hoppats över, att du fortfarande bodde i ditt hus i Hagfors, att du kom och hälsade på oss ibland, att du tokade dig med mig, dansade med mig och log på det där speciella morfar-sättet. Men nej, allt det där är och förblir fina minnen som jag hoppas aldrig suddas ut även fast åren går. 

Kommer såklart aldrig glömma dig, älskade morfar! För även om du inte finns hos oss mer på jorden, så kommer ingen någonsin att kunna ta bort minnena av dig. De lever i det oändliga!! 

Idag är det alltså 10 år sedan. 10 år. Va fort tiden går. Jag tänker på dig varje dag, men en dag som den här tänker jag lite extra. 

Skickar en bamsekram till världens bästa morfar!