Det här var skumt, men kul hälsar Ida!

Ida gjorde fisken till en tomte med vitt skägg :-)

Har nyss varit med om den jobbigaste nattningen av Ida på länge.

Hon är rädd för att sova. Rädd för att drömma i natt igen. Rädd för att somna.

I kombination med rädslan var hon supertrött så hon skrämde upp sig själv mer när hon blev ännu mer ledsen.

Fy vad jobbigt det är att behöva "plåga" henne att sova. Jag vet ju såklart att hon behöver sova men helst av allt skulle jag vilja skydda henne från det. Eller åtminstone skydda henne från drömmarna som skrämmer henne. Det skär i mammahjärtat när hon är så ledsen. Men som sagt; sova behöver man ju och jag kan inte göra annat än att finnas där för henne när hon somnar. Klappa henne på ryggen å visa att man finns där. Tryggheten är a och o är jag övertygad om.

Nu sover hon iallafall, så jag lyckades med att lugna henne. Får se hur hon reagerar när hon vaknar. Hoppas av hela mitt hjärta att hon slipper vakna av nån dum dröm igen.

God natt mitt hjärta. Mamma älskar dig!

Natten till idag var en sån natt jag önskade skulle ta slut. Den var lång. Väldigt lång! Och jobbig för de små i familjen. Jobbig för båda, men på olika sätt. Jobbig för alla 4 blev resultatet. 

Det började med att Måns sov oroligt. Han hade varit ute en hel del igår så han hade mycket intryck att bearbeta, så det berodde troligtvis på det. Han vaknade och var ledsen, och det enda som tröstade honom var pappa. När han tog upp honom somnade han om i famnen ganska direkt. Han lades ner i spjälis igen, men efter ett tag var det samma visa igen. Vi provade med att han fick sova hos mig, men det var samma sak där efter ett tag. 

Då vaknade Ida och var jätteledsen och alldeles stirrig. Hon hade drömt en mardröm om nån grön sak och var jätterädd för skuggorna. Kramar och tröstande ord och förklaringar. Vi pratade ganska länge så hon skulle lugna sig. Kramades lite till. Det enda som till slut hjälpte var att hon fick sova mellan oss, då kände hon den trygghet som krävdes för att kunna somna om. Vi kände inte igen henne i natt, hon var så rädd. Hon kunde inte heller sätta ord på vad som hade hänt och vad hon hade drömt, hon kunde inte beskriva känslan. Jag tyckte så synd om henne. Jag vet ju att hon i vanliga fall är en väldigt rädd och försiktig tjej, men det som var i natt var nåt helt nytt. Hon var rädd på riktigt. Inte bara nåt fjant hon hittat på. 

Trots att Ida var så ledsen och rädd nämnde hon inte ens tuttis. Hon är såå duktig och klarar sitt nya liv utan napp galant!

En liten stund efter att Ida kommit till ro vaknade Måns igen. Och den här gången lät han väldigt snorig så vi gjorde rent hans näsa rejält (och han blev förstås jätteledsen för det är nog ganska obehagligt, men tyvärr nödvändigt ibland) och sen sov han bättre resten av natten. I spjälis, för där sover han som bäst nu för tiden när han får ha lite egen space. Men jag var på min vakt att gunga honom om han skulle halvvakna för att försöka förhindra de snabba ledsna uppvaken. Och det lyckades, men timmarna jag (och Anders) har sovit i sträck är lätträkande. Det var hela tiden nån som behövde sin mamma och pappa. Såklart finns vi där för dem, våra skatter, men man önskar att natten tar slut snart så att man får gå upp istället. Ibland är nätterna jobbiga för de små. Mycket som ska bearbetas i hjärnkontoret. 

Ida pratar fortfarande om skuggorna och att hon drömde... lilla gumman <3 

Och lilla gubben är lite snorig idag, men vi hoppas att natten var toppen av snorberget. 

Håller tummarna för kommande natt.