När jag var gravid hade jag foglossning och det högg i fogarna. Ida frågade ju vad det var för fel när jag skrek aj när det gjorde som ondast. Och jag svarade att det var fogarna. Hon visste förstås inte vad det innebar eller vad det var, men hon acceptrade svaret. Det har blivit mycket bättre, men jag känner fortfarande av foglossningen, speciellt på mornarna när jag legat en hel natt. Då hugger det. Även ibland när jag är ute och går eller sitter lite längre än vanligt så blir jag påmind om mina härliga (NOT!) fogar....

Idag skulle Anders ta med sig Ida till Byggmax för att köpa fog för att foga ute med. 

Ida med superminnet sa då "då kan vi kolla om det finns ny fog till dig mamma". 

Jag fattade först ingenting, men sen kopplade det och jag sa att hon gärna skulle få kolla efter nya fogar till mig. 

"Du behöver ju nya fogar" sa hon sen. Och jag tackade så mycket för omtanken. 

Tyvärr så fanns det inga nya fogar till mamman, men pappan hittade fogen han sökte. 

Omtänksam tjej har vi iallafall. Och minnet är det verkligen inget fel på heller.

Önskar bara att Ida hade hittat det hon sökte på Byggmax. Nya fogar hade varit guld värt! Men men, jag får väl gilla läget som så många gånger tidigare. Man lär sig ju leva med det iallafall. Lär sig vad man kan och inte kan göra. Försöka hitta lösningar som funkar och underlättar lite.