Resten av natten var okej. Jag hade manligt sällskap i sängen av familjens minsta medlem. Han fortsatte att sova oroligt och gny/halvgråta i sömnen resten av natten. Då var det tur att jag låg nära för då kunde han fortsätta sova ändå. Jag sov väl inte superbra, men jag sov/halvsov/låg ner hela natten förutom då alla var vakna. Och det får man vara nöjd med när man har bebis i huset.

Japp, alla var vakna. Alla 4. Ida vaknar också när Måns är så där fruktansvärt ledsen. Då kryper hon ner vid mig i sängen tills pappa tröstat klart Måns. För när han är såå ledsen är pappa bäst. Och eftersom Ida vägrar vara själv i rummet när hon är vaken och det är mörkt så myser hon med mig. Hon är jätteduktig på att somna om i sin säng sen när det är lugnt och det är dags att sova igen. Så det funkar bra, även fast det bästa vore om hon sov igenom allt. Men jag förstår att hon inte gör det när han skriker så. 

Efter lunch var det besök på BVC med Liten för att få nya siffror. 

Allt såg jättebra ut, han följer kurvorna superbra! De nya siffrorna är 8410 g och 70 cm. Han växer precis som han ska, även fast BVC-sköterskan konstaterar att han är liten eftersom han ligger ett par kurvor nedanför normallinjen. Men vad gör det när man har en perfekt kille precis som han är?! Han låg på en högre kurva förut, men när han var sjuk för flera månader sedan gick han ner i vikt och efter det bytte han kurva. Han hade ju ett annat värde att utgå från då och därifrån byggde han en ny kurva som han följer exemplariskt. Så det där med att han halkat ner några snäpp spelar absolut ingen roll, huvudsaken är att han växer som han ska, och det gör han! Prinsen <3

Ordet i rubriken är bara förnamnet på känslan man känner när bebisen helt plötsligt börjar vråla i sömnen. Helt otröstlig! Ett sånt där hjärtskärande vrål och tårarna sprutade. 

Ingenting hjälper. Han sov och skrek/grät. Lilla gubben!

Till slut lyckades han lugna ner sig, vi lyckades väcka honom, och då fick han lite välling. Sen efter en stund kom han till ro och somnade om.