Tänk att ett tv-program kan framkalla så starka känslor, som om det gällde mig personligen. Det känns som att man ÄR där det händer.

Det jag tänker på är en episod som nyss var i sjukhusserien Greys anatomy på kanal 5. Det var en pappa som låg bredvid sin 6-åriga dotter i sjukhussängen och pratade lugnande och fint med henne tills hon dog. Tänk att man kan ha viljan att själv kunna bestämma när man ska ge upp, för det var precis vad tjejen gjorde. Hon kände sig trygg i sin pappas armar och valde att somna in.

Jättefint, men ändå oerhört sorligt!!!

Det väcker många minnen...

Det blev som jag befarade, jag somnade nämligen och sov ca 25 minuter i soffan när jag i själva verket hade tänkt läsa.. tänk att det ska vara så svårt att hålla de där ögonen öppna. Hmm. Det blir inte alltid som man tänkt sig här i livet. Det är bara att acceptera. Det är emot naturlagarna att kämpa emot när man drabbas av akut trötthet =)

Jodu farmor, jag kan säga både bu, bä och mu!!

Nyss hemkommen från jobbet, blev lite längre arbetsdag än vanligt eftersom en på avdelningen är sjuk. Var tvungen att stanna över mellis också för att hjälpa till eftersom vi har så mycket små barn.

Nu ska jag lata mig i soffan och läsa. Får väl se om ögonen bestämmer sig för att blunda en liten stund, kan varken säga bu eller bä.. det visar sig snart.