Ludvika idag. Vi var bland annat till Jysk för att kolla efter nya dynor till utemöblerna. Vi hittade några som vi tyckte riktigt bra om och som det var rea på. Men, vi har 6 stolar och det fanns inte 6 dynor av samma... så vi gick därifrån.

Vi återvände dock 5 minuter senare, för vi hade tänkt om. Vi kom på att man lika gärna kan blanda olika färger fast av samma modell. Så det bidde 2 lila, 2 röda och 2 gröna dynor. Alla för 600 kr. Det kändes som ett bra beslut, och billigt blev det också!! =)

Ibland måste man bara få skriva av sig lite, lätta sitt hjärta, förklara och beskriva sina känslor. Det tänker jag göra nu, i det här inlägget som handlar om kärleken till mitt barn. Den oändliga och självklara kärleken. Du behöver förstås inte läsa om du inte vill/orkar, men det viktigaste är att jag få sätta ord på det jag känner. Det har jag ett starkt behov av ibland, och nu är just ett sånt tillfälle.

Jag kan inte fatta att Ida blev 2 månader igår. 2 månader är lång tid, men ändå inte. Det har varit de 2 bästa månaderna i mitt liv. De bästa, men ändå de mest jobbiga månaderna. Det har varit en bergochdalbana med alla sorters känslor man kan tänka sig. Det har hänt mycket, både kroppsligen med mig och med Idas utveckling. Hon är med på ett helt annat sätt med blicken, kroppen och minerna och det är fantastiskt att få vara med om det.

Men det är sannerligen inte alltid så lätt att ha barn, det är inte hela tiden fluff fluff och rosa moln. Det är jobbigt att känna frustrationen över att inte kunna förstå vad hon försöker säga. Att inte kunna vara till den hjälp man önskar. Det är svårt att förstå att man har kunnat skapa en sån perfekt liten människa, och det är häftigt att lära känna en helt ny människa, sin människa.

Och när det har tjorvat så har vi alltid varit 2 som har hjälpts åt att lösa problemet - att vagga, vyssa, bära på, krama, och försöka förstå vad som inte är bra och hjälpa. Är oerhört tacksam för att vi är vi och att vi har varann, i nöd och lust!

Trots att det stundtals har varit fruktansvärt jobbigt så är det mest total lycka och obeskrivlig kärlek till det lilla livet som har präglat tillvaron. Att man kan sitta och titta på henne med ett stort leende på läpparna. Den känslan vill man helst bevara i en liten burk för att kunna plocka fram det senare när man kommit till en lite jobbigare period.

Det är ofta svårt att hålla tillbaka tårarna för att man är så himla stolt över sitt barn, sin skatt, sitt allt. Oändligt med pussar, kramar och mys i massor får Ida dagligen, hon är verkligen värd all kärlek man kan ge!

Jag skulle kunna skriva hela dagen om det här, men jag avslutar med att jag förstår vad alla menar med att det är när man får barn som man börjar leva.

Nu kan vi bocka av ett till av sommarens projekt, nämligen att tvätta alla fönster samt sätta ny dammtätningslist mellan rutorna när vi ändå hade isär dem.

Sammanlagt har Anders tvättat närmare 50 fönster eftersom varje fönster har fyra sidor.... Det var välbehövligt att tvätta kan jag lova, det är nämligen inte gjort på nästan 2 år då det inte har varit döfött pga jordhögar (dränering, sått gräs) på gården. Det har dammat hela tiden så det har inte funnits nån anledning att tvätta fönstren. Men nu är de fina, bättre sent än aldrig! =)

I natt var det ingen vanlig natt. Annorlunda. Konstig på många sätt. Men ändå bra.

Det hela började igår kväll när Ida inte ville sova fast hon var jättetrött. Hon stretade emot allt vad hon kunde. Men till slut fick vi henne att sova ca 21.30 när vi tittade på tv.

Jag gjorde mig i ordning för natten efter ca 1 timme och Ida sov fortfarande. Hon brukar alltid vakna efter några minuter när vi lägger ner henne, så vi la henne i min säng för då kunde jag sitta bredvid och läsa lite innan det var dags att nanna...

Men det blev inte som det brukar. Ida vaknade inte efter några minuter, utan hon fortsatte sova. Så hon fick sova. Vi somnade också och när jag vaknade vid 1 så sov hon fortfarande. I sina vanliga kläder, det hade ju inte blivit tillfälle att byta till pyjamas... men det gör inget... Hon fortsatte sova ända till strax efter 3. Då vaknade hon - fick ny blöja och åt mat. Sen somnade hon om igen. I sina vanliga kläder, det fanns ingen anledning att böka och krångla då när mer än halva natten redan hade gått.

Hon sov ända till 7, då hon var hungrig igen. Sen låg vi å myste till 8 när vi gick upp.

En annorlunda natt, men vi har sovit gott alla 3 och det är ju huvudsaken!

Förresten: det är väl normalt att det blir tokigt ibland kan jag tro ;)

Anders drog fram alla papper vi har känns det som och började rensa. Ett jobb man sällan gör tyvärr. Och när man väl gör det är det jättemycket att rensa.

Varför ska det vara sååå svårt att hålla reda på och ta reda på papper?!

Nu ligger vi iallafall på noll när det gäller papperarbetet. Skönt. Får hoppas att det håller i sig...

Det är irriterande att allt man frågor och undrar är normalt.

När jag var gravid och hade frågor och funderingar till MVC så var svaret alltid att det är normalt. Helt normalt fick man veta att det mesta var. Det är olika för alla, alla graviditeter är unika och olika, men ändå är alla normala.

Nu när vi har våran älskade bebis utanför magen och när man har frågor och funderingar till BVC så får man veta samma sak - allt är normalt. Alla barn är individer och allt är därför normalt.

Det är såklart skönt att höra att det är normalt, att det inte är nåt fel.. Men... Det är inte DET jag vill höra när jag har en fråga. Jag vill ha konkreta tips på vad man kan göra... man vill inte höra att det är normalt, för det hjälper inte när man har problem av olika slag.

Konstigt det där med normalt när allt och alla är så olika!

Men bara så du vet så är allt normalt i vissa sammanhang...