Det jag trodde aldrig skulle hända, har hänt. Jag har börjat med cykelhjälm.

Jag har ju alltid sagt att jag inte vill ha hjälm när jag cyklar för det blir ju såå varmt! Och jag har superlätt för att bli just varm/svettig och då vill jag ju gärna inte förvärra situationen med att sätta en hjälm på huvudet. 

Men så fick jag en hjälm, en riktigt snygg hjälm faktiskt som går i rosa och vitt. Den låg där den låg länge. Väldigt länge. Den platsade så bra där att jag till och med var ute och cyklade utan att ta på hjälmen. Jag ville ju inte, och hjälmen trivdes fint där den låg. Så den fick ligga ett tag till.

Sen hände den där olyckan på ABB, och kort därefter olyckan med brandbilen. Och då fick jag en vädjan från Anders att jag skulle börja använda cykelhjälmen. Han ville det, en olycka händer så lätt. Jag blev övertalad. Och de där olyckorna gör ju att man tänker en hel del tankar om att livet så lätt förändras, och att man då iallafall kan göra det man kan för att förhindra olycka. Så för Anders och Idas skull har jag bestämt mig för att göra ett tappert försök att börja använda hjälm när jag cyklar.

Idag var första dagen på jobbet efter en alldeles underbar mammaledighet. Jag rullade ut cykeln i garaget i morse, satte på mig hjälmen (!) och for till jobbet. Och ja, det kändes konstigt att ha hjälm på huvudet, men man vänjer sig säkert. Jag får hoppas det iallafall.

Jag har lovat mig själv att varje gång jag tänker tanken på att skippa hjälmen så tänker jag tänka på de där olyckorna och sedan tänka på min familj som väntar på mig där hemma.

Måste ju rikta ett stort tack till Lotta som gav mig min nya "cykelkompis", tusen tack!