Känner att jag måste förklara mig efter gårdagens inlägg och kommentarer.

Jag var upprörd och ledsen när jag skrev inlägget, och jag tror att det kan missuppfattas det jag skrev.

Det jag menar och tycker var förstås att jag är glad att det såg bra ut med min lilla tjej! Såklart! Vill verkligen inte att hon ska vara sjuk - det är jättejobbigt att se henne så hängig och klen.

Min reaktion igår var att när jag ändå pallrat mig dit (jag som har "sjukhusskräck") ville ha nån form av hjälp och inte att de bara skulle plåga det bästa som finns i mitt liv. Jag ville ha hjälp, inte att de skulle utsätta henne för massa otrevligheter som hon blev jätteledsen av. Och till råga på allt var JAG tvungen att hålla fast henne. Hårt. Och det tycker jag är riktigt jobbigt! Tycker att bemötandet av doktorn igår var som det brukar av läkare (vissa undantag finns); respektlöst. Det är inte så konstigt att jag hatar sjukvården och läkare (japp, jag drar alla över en kam för de där undantagen visas för sällan för att ändra min uppfattning)... Doktorer har ett serviceyrke, och för att jag som kund/patient ska känna mig trygg måste jag bemötas med respekt för min rädsla och oro. Nej, inte det.

Jag vet förstås också att ett visst undersökningsschema måste gås igenom för att utesluta massa saker, men det går att göra det på olika sätt, och så att jag som mamma känner mig trygg. Men nej.

Än en gång; missuppfatta mig rätt - jag är glad att det var bra med Ida, att han inte såg nåt som var fel. Men det var inte det jag hade trott att jag skulle få höra och då blev det liksom fel på nåt sätt i min lilla hjärna...

Det är svårt att ändra min inställning, den sitter för djupt rotad. Men jag hoppas att det nångång kommer flera bra läkare på rad som kan lyckas ändra en gnutta på det iallafall. Skulle ju vilja tycka bra om den hjälpen man ibland får. Skulle vilja bota min sjukhus och läkarskräck. Men det är svårt. Hur 17 ska man göra för att bygga upp ett förtroende? Jag uppfattas säkert som fjantig, men då får det vara så. Jag kan inte rå för det, kan inte rå för hur jag känner. Jag åker dit om jag absolut måste, men inte innan dess. Det är väl tur att Anders har en annan uppfattning när det gäller det här ämnet...

Idag är Ida nästintill feberfri, men hon är fortfarande sjukt trött. Hon sover sover och sover. Vi får se hur lång tid det tar innan hon återhämtar sig och blir sig själv igen. Lilla gumman

 

Lisa

27 mars 2012 10:12

En del av hjälpen är ju otrevligheter, rent krasst.

En jourläkare på vårdcentralen har nog svårt att tidsmässigt hinna med att ge den respekt och förståelse du kände att du behövde. Förklarade du, att du tyckte att det var jobbigt? Att det var första gången du gjorde den undersökningen med Ida? Annars kan ju inte läkaren veta.

Som härdad, hårdhudad trebarnsmorsa så kliver jag in, sätter barnet i knät, håller huvudet mot bröstet, så att dom kan kolla öronen. Vänder barnet för andra örat, håller i armarna hårt för att dom ska kunna kolla halsen. Håller i handen för att dom ska kunna sticka utan att barnet rycker till. Det är ju liksom inget att välja på. Såklart känns det i hjärtat första gången, förstår det verkligen. Men det är ju för att hjälpa Ida.

Det finns bra läkare. Verkligen. Så var lugn. Speciellt när det kommer till barnläkare, så finns det änglar. Jag lovar det. Kommer du till Barnmottagningen i Ludvika eller Falun, så kommer du få en heeelt annan uppfattning.

Dom är inriktade på barn och föräldrar. Dom har tiden, tålamodet, respekten.

Men som jourläkare finns nog helt enkelt inte tiden. Och kanske är det ännu svårare om dom inte ens vet hur jobbigt du tycker att det är. Den tanken kanske inte ens finns hos dom. Dom kanske trodde att du gjort det där flera gånger förut, och att det inte alls var jobbigt för dig.

Bara tankar och svammel! Jag förstår att det var jobbigt för dig, i vilket fall.

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord

 

Lisa

27 mars 2012 10:15

Och självklart kan undersökningarna göras på olika sätt. Men ibland är det ju heller ingen idé att jammla, lirka och truga. Utan det bästa, och enklaste kanske är att hålla i barnets huvud, så tittar dom i halsen på ett par sekunder. Istället för att liksom dra ut på eländet.

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord

 

Sandra

27 mars 2012 21:41

Håller med Lisa, man blir härdad och hårdhudad och det värsta är nog att du tycker de "plågar" Ida, när det enda de vill är att hjälpa henne ! Och som Lisa skriver ibland finns det inget bättre sätt än att sätta barnet i knät, hålla hårt och hoppas undersökningarna går snabbt. För ofta är de ju inte helt smärtfria. Men det är ett nödvändigt ont, för när barnen är sådär små fungerar det ju ofta inte på lättare sätt, det är svårt att lirka och "muta".

Men du kanske skall försöka berätta för vårdcentralen innan du kommer dit, hur DU känner dig, för dina känslor kan ju i sin tur spegla av sig på Ida. Eller så går Anders dit med henne, eftersom han inte "kände" som DU som du skrev. Så kanske det känns lättare för både Ida och dig?

Skönt att hon är bättre idag..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...