Nu är det dags att krypa ner i sängen, men jag kom på en viktig sak jag måste göra innan, nämligen skriva ett inlägg till världens bästa Lotta som fyller 25 år idag!

Ett stort GRATTIS från oss 3 på din dag Lotta! Hoppas dagen varit kanonbra!

Youtubade Barbapapa så Ida fick se, och hon gillade det. Så nu tänkte jag köpa en DVD-film med den färgglada härliga familjen så vi kan sitta i soffan och mysa och kika samtidigt, men jag hittar det ingenstans.. så jag tänkte höra om det är nån av er som vet vart det kan tänkas finnas köp-DVD med Barbapapa?

Barbapapa och Barbamama med deras 7 barn; Barbaskön, Barbaflink, Barbabok, Barbafin, Barbazoo, Barbastark och Barbalala. Hehe, tänk att jag kom ihåg alla namnen trots att det var sjukt många år sen jag tittade på dem sist. Men det man gillar sitter kvar av nån underlig anledning =)

Känner att jag måste förklara mig efter gårdagens inlägg och kommentarer.

Jag var upprörd och ledsen när jag skrev inlägget, och jag tror att det kan missuppfattas det jag skrev.

Det jag menar och tycker var förstås att jag är glad att det såg bra ut med min lilla tjej! Såklart! Vill verkligen inte att hon ska vara sjuk - det är jättejobbigt att se henne så hängig och klen.

Min reaktion igår var att när jag ändå pallrat mig dit (jag som har "sjukhusskräck") ville ha nån form av hjälp och inte att de bara skulle plåga det bästa som finns i mitt liv. Jag ville ha hjälp, inte att de skulle utsätta henne för massa otrevligheter som hon blev jätteledsen av. Och till råga på allt var JAG tvungen att hålla fast henne. Hårt. Och det tycker jag är riktigt jobbigt! Tycker att bemötandet av doktorn igår var som det brukar av läkare (vissa undantag finns); respektlöst. Det är inte så konstigt att jag hatar sjukvården och läkare (japp, jag drar alla över en kam för de där undantagen visas för sällan för att ändra min uppfattning)... Doktorer har ett serviceyrke, och för att jag som kund/patient ska känna mig trygg måste jag bemötas med respekt för min rädsla och oro. Nej, inte det.

Jag vet förstås också att ett visst undersökningsschema måste gås igenom för att utesluta massa saker, men det går att göra det på olika sätt, och så att jag som mamma känner mig trygg. Men nej.

Än en gång; missuppfatta mig rätt - jag är glad att det var bra med Ida, att han inte såg nåt som var fel. Men det var inte det jag hade trott att jag skulle få höra och då blev det liksom fel på nåt sätt i min lilla hjärna...

Det är svårt att ändra min inställning, den sitter för djupt rotad. Men jag hoppas att det nångång kommer flera bra läkare på rad som kan lyckas ändra en gnutta på det iallafall. Skulle ju vilja tycka bra om den hjälpen man ibland får. Skulle vilja bota min sjukhus och läkarskräck. Men det är svårt. Hur 17 ska man göra för att bygga upp ett förtroende? Jag uppfattas säkert som fjantig, men då får det vara så. Jag kan inte rå för det, kan inte rå för hur jag känner. Jag åker dit om jag absolut måste, men inte innan dess. Det är väl tur att Anders har en annan uppfattning när det gäller det här ämnet...

Idag är Ida nästintill feberfri, men hon är fortfarande sjukt trött. Hon sover sover och sover. Vi får se hur lång tid det tar innan hon återhämtar sig och blir sig själv igen. Lilla gumman