Det är jättehäftigt att få vara med om ett barns utveckling, och ännu häftigare när man får vara med om sina egna barns utveckling. Idas utveckling.

Att få följa henne från dag 1, men även i magen är otroligt häftigt!

När hon för första gången fäste blicken. När hon för första gången log. Höll upp huvudet själv. När hon lärde sig sitta. När hon upptäckte sina små händer och fötter. När hon för första gången skrattade högt. Ja, alla de där sakerna som en liten människa måste lära sig, för egentligen kan man ingenting när man föds. Man är ett oskrivet blad.

Men. Japp, det finns ett men i det här med upptäkter också. Alla upptäkter är faktiskt inte bra.

Ida har under de senaste dagarna upptäkt att det är en tand på g uppe och om man tar de små söta riskornen som är nere så kan man gnissla med dem. Jag ryser i hela kroppen när hon koncentrerar sig och sätter igång och gnissla tänder. Usch! Hoppas att det är nånting hon kommer sluta med, för det är inte trevligt.

Men överlag är upptäkter fantastiska, men just denna nyhet i Idas liv är överflödig.