Ibland är det tur att man lyckas hejda sig lite innan man avreagerar sig i text. Men jag blir så arg. Besviken. Ledsen. Jag har såå lätt för att börja gråta, men jag lyckades hejda mig där - tills jag kom hem iallafall. Då var jag tvungen att avreagera mig, tårar. Tankarna kom i precis lika stor mängd som känslorna.

Vi var till VC idag med Ida. Det verkade som att hon höll på att bli bättre igår på förmiddagen och mitt på dagen, men sen steg febern till nästan 40 grader igen. Men inget annat fel. Så Ipren fick intas och Ida fick plaska i baljan ett tag, det var skönt tyckte hon. Och den här gången var det inte bara mamman som blev blöt, utan även pappan fick sig några rejäla skvätt =)

Sen i morse ringde Anders till VC och berättade läget. Ida hade då nästan 39 graders morgontemp. De erbjöd oss att komma ner på en gång, så vi åkte.

Efter att Ida blivit "plågad" med diverse undersökningar (stick i fingret, halskoll, öronkoll, kläm på magen, och febertagning) så konstaterades det att sänkan var bra och att vi skulle åka hem och avvakta.

Det känns som att det huggs en kniv i mitt hjärta när Ida skrek och skrek vid de olika undersökningarna. Hon tyckte att det var riktigt riktigt obehagligt, och det förstår jag! Hon var nästintill otröstlig, men så fort hon fick kramas med mamma och pappa igen och så fort vi kom ut från det läskiga undersökningsrummet så blev det bättre.

Jag blir tvär. Jag har inte alls mycket till övers för doktorer och läkare, ingenting alls för att vara helt ärlig. Läkare är ett nödvändigt ont, och om jag får välja så skulle jag aldrig sätta min fot på ett sjukhus/lasarett/vårdcentral. Jag blir nervös bara av vetskapen att jag ska dit, och inte blir det bättre av att det är mitt barn jag ska dit med.

Jag vet att det finns bra läkare nånstans där ute, men jag har då iallafall oftast oturen att aldrig få se skymten av dem. Riktiga barnläkare eller specialister av andra slag brukar vara bättre än de vanliga distriktsläkarna man oftast har oturen att träffa när man söker vård i vardagen.

Egentligen är det ju bra att det inte var nåt fel på våran lilla skatt, men när man väl pallrat sig till VC så vill man ju gärna ha hjälp. Medicin? Ett uttalande på vad det är för fel? NÅT iallafall. Inte bara ordet "avvakta". Man (och speciellt inte jag) åker ju inte dit för att det är kul liksom. Man vill ju ha hjälp, bra hjälp. Jag vill även få respekt för att man kommer dit och tycker att det är jättejobbigt när ens lilla barn är sjukt. Men nej. Inte idag heller. Det är nog mycket därför jag blir tvär och låter irriterad, för att jag innerst inne är väldigt osäker och känner mig utlämnad i en sjukhusmiljö-situation. Så har det varit så länge jag kan minnas, och jag har svårt att tro att det kommer ändras. Men jag försöker jobba på det och försöker se det som att man är där för att få hjälp, och allra helst nu när Ida finns, men det är svårt.

Jag har då lärt mig en sak iallafall; att inför nästa VC-besök ska febern tas hemma precis innan vi åker. För den där fruktansvärt sega termometern de hade på vårdcentralen var verkligen urkass! Det tog hur lång tid som helst innan den äntligen pep, och under hela tiden var Ida förstås ledsen. Jätteledsen. Våran vi har hemma är snabb som blixten! De på VC borde ju vilja minimera olustkänslan inför sjukhus och vårdcentralen som många barn känner när de är där (och även föräldrar - läs mig) och ha bra och snabb utrustning. Men nej, inte det inte.

Efter lunch hade Ida mycket mindre feber. Men hon är sjukt trött. Det är jobbigt att vara sjuk, det tar på krafterna.

Nu hoppas vi att det fortsätter att gå åt rätt håll med våran lilla sessa.