Natten till söndagen sov Ida bra, med bara två nappisättningar. Men gissa vem som vaknade stup i kvarten ändå?! Jo jag. Det var INTE roligt. Det är inte kul att vakna kl 1 och vara pigg. Lyckas somna om och vakna igen vid 3. Pigg även då. Sen vakna vid 5.17 och nästan önska att Ida också kunde vakna så vi kan få gå upp. 5.47 vaknade skatten så då gick vi upp, hon och jag. Pigga och glada för att det äntligen var morgon. Det kom ifatt mig på dagen sen så jag tog en liten lur efter maten. Men gu va man blir förvirrad när telefonen ringer och man blir väckt. Om än inte vaken, men väckt.

Idag tog vi sovmorgon, både jag och Ida. Vi vaknade alla 3 av Anders väckarklocka. För idag var det visst dags för pappan i huset att jobba igen. Det har varit ett härligt sportlov med kanonväder och så har vi fått en massa gjort. Skönt. Men nu är vi återigen inne i vardagen igen. Men bara för 5 veckor, sen är det dags för nästa lov. Påsk.

Vad konstigt det är det där med sömn. Innan jag hade barn sov jag som en stock jämt. Jag somnade först och vaknade sist, och steg ur sängen ska vi inte ens prata om, för det gjorde jag helst inte alls. Min mamma brukar säga att jag inte ens skulle vakna om taket rasade in, men det var förr det. Nu vaknar jag för minsta lilla känns det som. Och så är jag vaken även fast bebisen sover och jag också kan sova.

Undrar hur det kan komma sig att det är sån skillnad. Ändras sömnbehovet så där bara över en natt när man blir mamma eller vad beror det på? Har det med åldern att göra?

Jaja, om jag ska vara ärlig så är jag egentligen inte ledsen över att jag behöver sova mindre, det är snarare lite bra för nu är förmiddagarna kanonlånga ibland och man kan få mycket gjort då när man är som piggast. Men jag går helst inte upp före 6 Ida! Där går gränsen tycker jag, men man kan inte bestämma det tyvärr...

Nätter och sömn, det är konstiga grejer det... men ack så viktigt!