En av de bästa serierna tog slut i söndags kväll, nämligen Bron. Andra säsongen är slut och jag tycker att det är jättetråkigt. Det har verkligen varit en bra säsong och nu håller jag tummarna för att det kommer en tredje säsong med "Saga Norén länskrim Malmö" och Martin. Hoppas hoppas hoppas!

Jag mår förresten mycket bättre idag. Fortfarande lite lite feber och lite stockning kvar i ena tutten, men det är mycket mycket bättre. Massera och värme får vi fortsätta med ett par dagar till, men det är ok bara febern håller sig ur vägen. Hatar verkligen den där krypande kalla känslan i kroppen när febern stiger. Det är vidrigt! 

Nu kan vi förhoppningsvis vinka hej då till mjölkstockningen för den här gången. Och så hoppas vi att vi slipper den nå mer! Nu får det vara nog! 

Tidigare idag råkade jag nämna att jag var sugen på kebabtallrik. Och Ida hörde det (ibland hör hon väääldigt bra tydligen). Hon blev alldeles till sig, hon började hoppa på stället och jubla. "Ida älskar babb" sa hon med ett stort leende på läpparna. 

Jag kan ju meddela att det var en väldigt god "babbtallrik" vi fick till kvällsmat. Ida var eld och lågor hela måltiden, så jag misstänker att det var precis lika uppskattat hos henne som hos mig. För jag var verkligen sugen, vilket inte brukar hända så ofta. Det brukar alltid vara pappan i huset som är sugen, men idag var det jag. Och pappan i huset var inte speciellt svårövertalad heller ;)

Jag började använda amningsnapp redan på BB eftersom Måns sög sönder tuttarna, och det blev snabbt sår. Då kom BB-personalen med räddningen, och sen dess har jag haft den. Ända tills förra tisdagen då jag fick för mig att jag skulle prova utan. Har ju hört både det ena och det andra om att använda amningsnappen, och en hel del åsikter om det också. Så jag tänkte att jag skulle sluta när han nu fått in en bra sugteknik. 

Det tog inte lång tid förrän sprickorna och såren var tillbaka, och jag bävade inför varje amningstillfälle. Det är ju nåt som är fel när man gråter när bebisen tar tag. Det gjorde såå fruktansvärt ont! Men jag kämpade på, för det ska ju läka efter ett tag. Det var iallafall min förhoppning. 

Nästan en vecka senare tog jag mitt förnuft till fånga och började med amningsnappen igen. Det gör förstås fortfarande lite ont när han börjat äta, men inte alls som utan. 

Jag måste säga att det är en helt annan bebis att amma med nappen mot utan. Utan nappen fick jag lov att avbryta hans ätande stup i kvarten då han tog fel tag, och det gjorde ont. Det kändes precis som att han snubblade med läpparna över vårtan, och varken jag eller Måns kunde slappna av. Nu med amningsnappen slappnar vi av båda två på ett helt annat sätt. Måns somnar efter varje måltid och jag slappnar av också och slumrar till lite ibland jag också. 

Innan jag tog beslutet att börja med amningsnappen igen kände jag mig misslyckad som inte kan amma utan, eller rättare sagt att jag inte kan lära Måns att ta rätt tag. För det är där problemet ligger. Han kan helt enkelt inte. Det kändes som att jag gjorde fel. Med nappen tvingas han ta ett stort och fint grepp och det funkar jättebra. 

Så nu tänker jag strunta i vad alla rekommendationer och alla goda råd från höger och vänster säger, jag kommer göra det som funkar bäst för mig och Måns, och det är just att använda amningsnappen. Nu får det bli jag och Måns mot världen! Jag tänker stå på mig. För mig är det viktigt att amma. Och hellre att jag kan fortsätta med det, med nappen än att jag måste sluta amma helt bara för att jag ska envisas med att inte ha nappen. 

Som pricken över i kände jag att det började göra ont i lederna igår kväll, och febern kröp sig på. Jag frös. Och jag tänkte genast mjölkstockning, men jag kände inget i tuttarna. Men 10 minuter senare var det hårt på precis samma ställe som första gången jag hade mjölkstockning. Jahapp. Förbannade otur! Och fort som 17 gick det. 

Jag går på tabletter nu för att orka. Sist jag provade febern utan tabletterna hade jag 39,8. 

Den här gången satte vi in insatser på en gång och det verkar ha gett resultat. Febern är fortfarande hög, men det hårda i tuttarna är mycket bättre. Måns är absolut den bästa och effektivaste pumpen som hjälper mig att få bort eländet! 

Idag har jag och Ida avklarat lite städning och tvätt inför helgen. Även blommorna har fått sig en omgång vatten så nu är de nöjda. 

Snubblade över den här delade länken på facebook och jag måste bara dela med mig av den. Den var bra! =)

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/roliga-klipp-och-bloopers/article26045.ab

Trevlig helg allihopa, för det tänker jag ha! Nu har vi faktiskt helg på riktigt eftersom pappan i huset har jobbat. Förut när vi var hemma allihopa så märkte vi ingen större skillnad på vardag och helg, men nu kommer vi att göra det igen när Anders börjat jobba igen. Det känns bra att vara inne i vardagslunken igen. Men nu är det helg, och det ska vi njuta av tillsammans alla 4! 

Mail i all ära, men vanliga brev i postlådan är faktiskt ännu roligare.

Idag var en sån dag när jag fick ett brev bara till mig. Eller ja, brev adresserade till mig brukar jag få men då är det nån tråkig räkning eller så.
Idag fick jag alltså ett vanligt litet brev.

Men när jag kollade på handstilen som mitt namn å adress var skrivet med så insåg jag att jag visste precis vem det var ifrån.. jag hade ingen aning om vad som skulle vara i men jag förstod att det skulle vara nåt tok. Det fanns liksom ingen annan möjlighet...

Idag tjuvstartar vi vardagen lite grann. Anders börjar nämligen jobba idag igen efter att ha varit hemma ända sen Måns föddes (5 veckor idag), och Ida har gjort comeback på dagis. Måns och jag har premiär med att vara hemma själva. 

Eftersom det är torsdag idag blir det bara lite tjuvstart på vardagens rutiner innan det är dags för helg och ledigt igen. Sen nästa vecka kör vi igång på riktigt med jobb och dagisvardag. 

Jag och Måns ägnade förmiddagen åt att hälsa på på mitt jobb. Måns sov i babyskyddet medans jag pratade. Både jag och Måns tackar för de fina presenterna han fick! 

Nu vaknar nog lilla herren snart och vill ha mat, Måns-mjölk som Ida säger =)

Idag är dagen som jag önskade inte fanns. Iallafall inte den 21:a november för exakt 10 år sedan, för det var då vi fick det hemska beskedet. Det där beskedet som aldrig drabbar en själv, utan bara andra. Men den här gången var det våran otur att få det där telefonsamtalet om att morfar inte fanns hos oss mer. Inte i samma bemärkelse som förut iallafall, för jag tror ju att du fortfarande är hos oss, att du ser och hör oss. Att du har det bra nu. Men vi saknar dig fruktansvärt mycket ska du veta! Önskar som sagt att den där dagen för 10 år sedan hade hoppats över, att du fortfarande bodde i ditt hus i Hagfors, att du kom och hälsade på oss ibland, att du tokade dig med mig, dansade med mig och log på det där speciella morfar-sättet. Men nej, allt det där är och förblir fina minnen som jag hoppas aldrig suddas ut även fast åren går. 

Kommer såklart aldrig glömma dig, älskade morfar! För även om du inte finns hos oss mer på jorden, så kommer ingen någonsin att kunna ta bort minnena av dig. De lever i det oändliga!! 

Idag är det alltså 10 år sedan. 10 år. Va fort tiden går. Jag tänker på dig varje dag, men en dag som den här tänker jag lite extra. 

Skickar en bamsekram till världens bästa morfar!