Hade verkligen sett fram emot kvällens julbord med jobbarkompisarna. Jag och Anders hade tänkt ut hur Ida skulle få mat även fast jag och McMjölkrestaurangerna inte skulle vara hemma. Allt kändes jättebra. Ända fram tills att det började krypa i kroppen. Hela kroppen kändes som kokt spagetti och jag hade ont i lederna. Var tvungen att röra fötterna, händerna och ryggen lite hela tiden för att försöka stilla det obehagliga. Misstänkte att det var feber på g. Och mycket riktigt. Igår kväll när jag gick till sängs hade jag 39,3. Anders nattade Ida, och jag tog tabletter för att kunna sova.

För en vecka sen var det Ida som hade hög feber, och nu är det tydligen min tur... Jag sa visserligen förra veckan att jag gärna skulle ta Idas feber så att hon får vara frisk, men jag menade inte att hon skulle vara sjuk och SEN jag. Jag menade att hon skulle få bli frisk på en gång och jag sjuk då. Inte nu. För en vecka sen, men inte nu!!

Jag hoppades in i det längsta att jag skulle kunna bli med på julbordet, att febern skulle ha gett med sig under natten, men i morse tvingades jag inse att så inte var fallet. Fortfarande hög feber, 38,8.

Så det är väldigt tråkigt att behöva tacka nej till nåt man sett fram emot. Trist att inte träffa jobbarkompisarna å tjåla lite. Jag blir så sur att det ofta ska bli nåt när det är nåt kul som väntas. Fy fan rent ut sagt! Men men, nu är det bara att gilla läget och försöka kurera sig så gott det går så att inte alla veckans aktiviteter måste ställas in. Den här veckan händer nämligen jättemycket saker, och jag vill verkligen inte behöva ställa in fler saker. Men morgondagens Luciafirande på jobbet ser mörk ut... det blir nog att skippa den också om inte nåt mirakel sker.