Ett känsligt inlägg kanske? Men du behöver inte läsa om du inte vill. Jag känner iallafall att jag vill måste få skriva om det, det hjälper mig att bearbeta för hur det än är så var det en fruktansvärt jobbig period i våra liv, som turligt nog slutade lyckligt! Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver, lyckotårar över att allt slutade så bra!

Idag, för exakt 1 år sedan, den 22:a december var dagen då vi fick våran bästa julklapp nånsin. Det var då vi var på andra ultraljudet och Ida friskförklarades! Efter att ha fått vänta en hel vecka (en fruktansvärt lång och jättejobbig vecka) så fick vi äntligen det positiva beskedet; att våran dotter är frisk! Ingen lycka kan nånsin bli så stor. Det är svårt att förklara, men det kändes som att en stor sten släppte från våra axlar och vi kunde börja njuta igen, njuta av det lilla livet som växte i min mage. Våran dotter. Istället för ledsna tårar letade sig glada tårar nerför våra kinder och vi kunde inte känna nåt annat än lycka och glädje!

Tänk att det redan har gått ett år. Ett år och våran älskade lilla Ida har nu hunnit bli 7 månader. Ibland kan jag sakna bebismagen, att få känna sparkarna och allt annat mysigt som det innebar, men att ha bebisen utanför magen är förstås ännu bättre! =)

Sitter här och tänker tillbaka på för ett år sedan, hur glada vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter andra ultraljudet! Då hade ett leende fastnat på våra läppar, vi kunde helt enkelt inte sluta le!! Jag kommer aldrig glömma känslan när överläkaren förklarade Ida frisk, lättnad är bara förnamnet.

Men jag tänker även på hur ledsna vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter första ultraljudet, vad hemskt det var. Hur glädje kan bytas mot oro på ett ögonblick. Hur ingenting längre var självklart. Alla hade ju sagt att det är så mysigt på ultraljud, att få se bebisen. Och javisst, självklart var det så, tills domen kom: att nåt kanske var fel på våran lilla bebis. Först fattade jag ingenting, vi gjorde fostervattenprov utan att tänka (det var självklart för oss att vi ville veta OM det var nåt fel på bebisen), och sen efter en stund kom tårarna... oändligt mycket tårar... Trodde aldrig att jag skulle få bli glad igen, det kändes mörkt, fruktansvärt mörkt. Kolsvart... Jag och Anders stöttade varann oerhört mycket under den där hemska veckan som vi väntade på svar från fostervattenprovet. Vi kom närmare varann. Vi pratade om alla utvägar detta skulle kunna tänkas ta... vi pendlade mellan att tro det värsta och till att vara positiva och tro det bästa....På nåt sätt klarade vi oss igenom det där jobbiga, tillsammans. Tillsammans var vi starka trots att båda mådde jättedåligt och var konstant ledsna. Och vi fick enormt mycket stöd från alla håll och kanter. Jag är oerthört tacksam för allt stöd, och alla famnar vi fick gråta ut hos. Tack!

Tänk att ett ultraljud kan skrämma slag på en så fruktansvärt som det gjorde för oss, den 14:e december 2010. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom det vi fick lov att göra, men med dagens teknik ser de tydligen lite FÖR mycket ibland. Tänk att en liten skugga kan ställa till det så som det blev för oss. Men för att se det positivt så fick vi ju världens bästa julklapp nånsin för exakt ett år sedan idag - en friskföklarad dotter!! Och jag och Anders växte tillsammans, vi kom närmare varann. Vi blev starka av  motgången.

Och den 17:e maj kom hon till oss, våran fina fina flicka. Mamma älskar dig Ida - då du låg i magen, nu och för alltid!!