Är faktiskt lite sugen på en onepiece till mig själv. Men det är svårt med storlek.. nån som har en och som kan råda mig i frågan? Vad bör man ha för storlek? Vart kan man köpa dem? Är det bättre att köpa barn-storlek eller vuxen-storlek? Hmmm.. är sugen, men frågetecknen är många. Vill inte betala för mycket heller för jag vet inte hur mycket använd den kommer bli. Antingen blir den liggandes i garderoben, eller så blir den en favvo...

Nu har prins Daniel och Viktoria fått sin lilla bebis, en flicka, en prinsessa kom till världen strax före halv fem i morse. 51 cm lång och 3280 g. En tronarvvinge är därmed född... en prinsessa som fick ärva sin titel. Grattis och välkommen till världen! Vi slog faktiskt igång tv:n i morse för att se när Daniel offentliggjode födseln. Jag brukar inte vara så på när det gäller såna där saker, men idag råkade vi snubbla in på det och då kunde vi kika/lyssna lite iallafall. Så nu vet vi att deras lilla dotter är född!

Jag blev genast att tänka på i höstas när Anders mormor så fint sa till Ida att hon är den enda prinsessan som inte ärvts sin titel; hon förtjänar den!! Så fint sagt, och jag kan bara hålla med! =)

Tog en promenad efter lunch idag, trots att det blåste. Det var 5 grader varmt och blåsigt som 17 - tur att jag hade vagnen att hålla mig i, hihi =) Det var svårt att klä sig, det blev varmt. För varmt.

Det var kanonhalt ute, blankis, så det var riktigt svårt att gå på vissa ställen. Då hade jag gärna önskat ett par skridskor på fötterna! Men på andra ställen var det djupa vattenpölar så då hade det setat bättre med ett par simfötter.

Hur det gick med skorna efter gårdagens bankning hos skomakaren? Njae, det vettetusan om det blev så mycket bättre. Han får nog ta sig en till titt på dem ifall man kan lägga i nåt i hälen, nån skinnbit eller så som gör det trängre. Jag tror nämligen att problemet är att det är för stort så hälen glappar när jag går = skavsår som aldrig läker. Nu när jag går har jag gasbinda och kirurgtejp på hälen så att skavsåret ska få avlastning. Det funkar, men så kan jag ju inte ha det i längden. Nejdu, det blir en till tur till herr skomakare.

Jag och Ida var till Ludvika i måndags för att köpa en onepiece på Kappahl. Den Ida hade på sig på de senaste korten var tyvärr för kort i benen så vi var på jakt efter en större storlek. Det var dock slut, å de skulle inte få in fler heller. Gaah! Men när jag kom hem hade jag turen att hitta en beg likadan i rätt storlek på Facebook. Jag slog till och köpte den! Så nu väntar jag på att den ska dimpa ner i postlådan nu i dagarna =) 

Och så besökte vi skomakaren. Jag får nämligen skavsår varje gång jag går i mina bästa promenadskor. Så jag lämnade dem till herr skomakare i Ludvika för att se om han kunde göra nåt åt det. Han behöll dem och vi uträttade lite ärenden under tiden. När vi skulle hämta dem senare  så hade han bankat och knackat lite för att mjuka upp dem i hälarna. Och så skulle jag hem å testa så att det blev bättre, annar så får jag återkomma. Och för besväret skulle han inte ha ett enda öre. Jag hade köpt skorna där så han grejade det ändå. Det kallar jag bra service! Skomakarna i Ludvika är kanonbra tycker jag - trevliga, tillmötesgående och kunniga!

Det ska bli kul att se om sko-behandlingen hjälpte, annars får han göra ett nytt försök. Vill ju verkligen använda de där skorna för de är SÅÅ bra! Jag kan gå hur länge som helst utan att få ont i fötterna (förutom skavsår då förstås, men det hoppas jag att jag slipper nu).

Idag är det våran bröllopsdag. Tänk att vi varit gifta i 1 år nu!

Det är svårt att tro att det för ett år sedan vi var i kyrkan, att det var då jag var så fin, så fin har jag aldrig varit och känt mig förut, och så fin kommer jag aldrig få känna mig igen. Jag var en brud, en riktig brud med brudklänning och så fick jag gå uppför altargången i kyrkan med min blivande man. Och nerför altargången som nybliven fru. Det var häftigt! Och på alla kort som är tagna när vi går in i kyrkan hand i hand ser jag väldigt sammanbiten ut. Men jag var tvungen för att inte börja gråta! Jag har sååå lätt till tårar och jag ville inte gråta då, så jag försökte hålla neutral min. Och det gick, fast jag ser ju nästan sur ut på korten... men det var jag verkligen inte!!

För ett år sedan var jag brud. På riktigt.

Hihi! =)

Så här fin kommer jag aldrig få vara igen. Jag njuter av att se kort från den dagen, njuter av att se mig som brud och den prinsessa JAG var för en dag. Jag var fin. Jag trivdes, men jag vill inte uppleva det igen - iallafall inte med nån annan än med min Anders =)

Tänk att det är ett år sen vi sa ja till varandra, blev man och hustru.

Bjuder på lite tillbakablickar.

Louise Jansson och Anders Bertilsson före vigseln. Vi var i kyrkan en stund före vigseln för att ta lite kort, lite arrangerade kort för vi misstänkte att det inte skulle bli tid för det sen efteråt. Och vi hade rätt. Det fanns varken tid eller möjlighet till det sen.

Här kommer vi - sammanbitna, nervösa men glada och förväntansfulla - uppför altargången, den 19:e februari 2011 som en Jansson och en Bertilsson.

Ett av mina favoritkort.

Tycker ärligt talat att det är synd att prästen Willy gått i pension...

Bröllopskyssen!

Där och då var det bara vi. Bara vi för ett ögonblick. I en bubbla.

Vi 2, eller rättare sagt, vi 3 - för Ida var ju faktiskt med på ett litet hörn hon också. I vecka 27 i magen. Min dröm om att gifta mig när jag var gravid med första barnet gick i uppfyllelse! Anders förverkligade den och det betyder såå mycket för mig =)

Här har vi gått förbi alla gäster, och då gick det lättare att le mot kameran. När jag inte såg mamma, för då gick det mycket bättre att inte börja gråta. Så några glada kort blev det även på altargången! =)

Den kallaste dagen på hela säsongen, -25 grader på morgonen, men det var en perfekt strålande dag för bröllop. Det var varmt inombords, vi var nervösa, men det var en underbar dag!

Ända tills.....

...vi kom till församlingshemmet och jag helt plötsligt drabbades av vinterkräksjukan. Jag hann bara äta lite av smörgåstårtan, sen var det kört... så tiden i församlingshemmet hade jag önskat att vi kunde få göra om, men det är inget att göra något åt. Det blev som det blev. Och i det stora hela blev det ju bra, förutom att jag mådde pyton. Var illamående hela tiden i princip, och sprang skytteltrafik mellan bordet och toaletten.... Många trodde att det berodde på bebisen i magen, men jag visste annat...

I nöd och lust var det ju... och i vårt fall började det med nöd... hehe, inte kul, men det var bara att "gilla" läget.

Bröllopstårtan med det fina brudparet på.

Här står jag, vit som ett lakan, och skär upp första biten i bröllopstårtan med min man. Är det tradition så är det. Men äta den, nej du! Det kunde jag inte. Det fick jag överlåta till Anders.

Men idag, ett år senare, har vi ätit av bröllopstårtan. Vi frös nämligen in varsin bit, så som nyare tradition säger att man ska göra. Och så idag åt vi den till fika. Men om jag ska vara ärlig så var den väl inte jättegod... Tog bara nån tugga, sen fick den hälsa på i kompostpåsen faktiskt...Men vi frös in den, och åt den idag - precis som man "ska" göra.

För att lämna ämnet tårta och återgå till bröllop och vigsel. Det finns många som inte tycker att det är nödvändigt att gifta sig, att det är "onödigt". Men för mig är det tvärtom. Förutom att jag tycker att det är en fin handling så är det väldigt viktigt för mig att få ha samma efternamn som resten av familjen. För MIG är det viktigt.

Innan vi bestämde oss för att gifta oss kyrkligt så var vi inne på att gifta oss borgerligt, men sen kom jag på att jag ville ha brudklänning. Och då ville jag även vara i kyrkan och gifta oss eftersom jag tyckte att det skulle kännas jättekonstigt att ha brudklänning i stadshuset.... Det blir (förhoppningsvis) bara en gång i livet och då ville jag göra det "på riktigt i kyrkan". Och även fast vi valde att gifta oss i kyrkan så var det ett väldigt enkelt bröllop, men det var precis som vi ville ha det, precis efter våra önskemål. Alla var där som vi ville dela dagen med, vi var precis lika fina som vi ville vara, allt var perfekt och jag är så glad över alla val vi gjorde inför den dagen; inbjudningskort, blommor, färger, klänning, Anders klädsel, skor, mat, fika, fotografier och fotograf, vigselringen, plats och tiden för vigseln - ja allt, allt blev perfekt, enkelt och perfekt! Det enda jag hade velat skulle varit annorlunda var att jag skulle fått må bra också - men man får se det positivt - jag klarade mig iallafall i kyrkan!

Om vi inte hade gift oss hade jag tyckt att det hade känts konstigt, för mig hade det känts konstigt att inte få ha samma efternamn som min sambo och dotter (för troligtvis hade Ida fått heta som Anders då). Jag ville att vi alla skulle ha samma efternamn. Och det har vi nu, och det är jag jätteglad för!! I och med att min dröm om att gifta mig när jag var gravid med första barnet gick i uppfyllelse så kändes dagen för ett år sedan än mer magisk.

Det är vi - det är magi! =)

Igår morse när jag skulle flytta Ida från spjälis till min säng för lite morgon-mys så högg det till i min rygg på vänster sida. Fy sjutton vad ont det gjorde, och vid vissa rörelser gjorde det ont under hela dagen. Som om nåt hade kommit i kläm eller så, en nerv kanske. Idag när jag vaknade var det mycket bättre i ryggen och det tackar jag för!

Till nånting helt annat. Anders åkte på kurs med jobbet igår till Tällberg. Och jag och Ida fick vara själva under kvällen, natten och i morse. Det funkar naturligtvis jättebra och det har gått jättebra, MEN... Fy va tråkigt det är! Och lite jobbigt på ett sätt; jag har jättesvårt att somna när jag är själv, så jag låg vaken ganska länge... och vaknade ganska tidigt... Trivs inte när det är tomt i sängen bredvid. Som tur var så var det INTE tomt i sängen på andra sidan!!

Nu längtar vi till sen eftermiddag/kväll när pappan i huset kommer hem. Då blir det fredagsmys!! =)