Vet inte riktigt vilken dag jag ska skriva det här, antingen idag eller imorn. Men det var ju idag allt började, för ett år sedan den 16:e maj knackade Ida på dörren och ville ut. Ut och se världen.

För 1 år sedan hade jag alltså värkar, men ingen (förutom Anders förstås) visste nånting.

Jag vaknade kl 3 på natten av att det gjorde ont på ett sätt som gjorde att jag direkt visste att "nu är det på riktigt". Jag kände det i hela kroppen att det var riktiga värkar. Jag klockade värkarna själv (det fanns ju ingen anledning att väcka Anders, han behövde få sova ifall det var dags). Och det var väldigt oregelbundna värkar. Ibland kom det 3 på 10 minuter och ibland var det 20 minuter mellan.

Kl 5 vaknade Anders. Klockan 6 ringde han förlossningen i Falun för rådgivning. Men de kunde förstås inte säga nåt mer än att vi skulle avvakta tills värkarna var regelbundna, alltså ca 4 st på 10 min.

Till regelbundna värkar kom vi dock aldrig till för kl 9 avstannade allt. Och jag blev besviken, för när det väl har börjat vill man ju få det överstökat. Men nej.

Sen kom det nån värk då och då under hela dagen. Men inget regelbundet. Suck! Den här dagen bestod av VILA! Bara vila, för nånstans visste jag att det var på gång, och då behövde vi vila så mycket som möjligt. Anders var hemma och vilade han också, och tog hand om mig.

Kommer ihåg att jag låg i gästsängen och pratade med mamma i telefon på kvällen, och ja jag lyckades hålla mig från att säga nåt om de riktiga värkarna. Anders låg bredvid. När vi hade lagt på så tog det inte mer än typ 5 minuter så klickade det till. Vi hörde det båda två, ett högt klick. Och jag sa "det var nog vattnet som gick". Men nej, det blev inte blött.

Jag gick på toa, och då kom det - vattnet.

Anders ringde förlossningen igen, och de ville att vi skulle komma in, men att det inte var nå bråttom. Anders packade bilen i godan ro. Och vad gjorde jag? Jo, jag satt på toa. Hur 17 skulle jag komma därifrån?! Det rann ju liksom vatten ibland... Till slut resten jag mig iallafall och vi kom iväg.

På vägen till Falun trampade Anders lite hårdare på gaspedalen än i vanliga fall, fast för min del var det lugnt. Det gick bra att åka bil, jag hade inte jätteont. Allt var ok. Jag kommer ihåg att jag till och med skrattade åt Anders när han trodde att hela bilen skulle bli dyngsur trots plastad frotté och dubbla bindor. Hihi. För er bilälskare ska tilläggas att bilen klarade sig galant som tur var.

Vi kom in till förlossningen 21.45 tror jag det var. Efter ett tag kom vi till ett eget rum. Vi fick reda på att det inte var vattnet som hade gått, utan det var nåt mellanrum mellan där bebisen låg och en till hinna som också var vattenfylld. Den där hinnan utanför hade brustit och släppt lös vattnet som var där. Alltså inte riktiga fostervattnet som vi trodde. Men vad ska man tro liksom!? Barnmorskan sa att om det inte har hänt nåt mer inom en timme så får ni sovdos och sova på i natt. Den där timmen var den värsta timmen av alla under hela förlossningen. Fy fan rent ut sagt vad ont det gjorde! Värkarna tilltog som på beställning, och blev regelbundna. Så nej, nån sovdos var inte att tänka på. Barnmorskan fixade lustgas till mig, vilket var himmelskt, det var helt underbart vad bra det blev efter det. Självklart gjorde det ont iallafall, men det var som natt och dag. Värkarnas toppar kapades och det blev uthärdligt på ett helt annat sätt. Länge leve lustgasen! =)

Ca kl 2 på natten till den 17:e gick vattnet, det riktiga vattnet alltså.

Och kl 05.10 föddes världens finaste lilla prinsessa. Alldeles perfekt kom hon till världen med navelsträngen lindad runt halsen (men det hann vi aldrig se för barnmorskestudenten som förlöste Ida var toksnabb!) och med ett litet skrik. Och det värmde verkligen i mammahjärtat att höra personalen säga att hon var helt perfekt! Ja, det säger de säkert till alla, men det struntar jag i. De sa det där och då och det värmde!

Sen är det en annan historia hur jag mådde efteråt. Jag förlorade en hel del blod under förlossningen så mitt blodvärde var inte mycket att tala om. Jag svimmade när barnmorskorna bad mig att ställa mig upp när de skulle byta i sängen. Jag satt med huvudet mellan knäna och blev duschad av Anders - jag var yr och svimfärdig. Jag tog fram min envishet och klarade det. Vi kämpade på, jag och Anders. Vi klarade det tillsammans. Och Ida sov, tack och lov!

Vi blev förflyttade till ett vilorum eftersom jag var så medtagen, vi behövde sova. Efter det blev det flytt till BB. I rullstol. Där hade de ordnat ett enkelrum åt oss för de tyckte att det var bra om Anders eftersom jag mådde som jag mådde.

Jag återhämtade mig ganska snabbt, men när vi kom hem orkade jag inte mycket. Jag orkade iallafall ta hand om Ida och det var ju huvudsaken, markservicen tog Anders hand om. Mitt blodvärde steg sakta sakta, och jag blev starkare och starkare. Det tog tid, men det lät jag det göra. Under tiden njöt jag av bebistiden som bara svischade förbi.

Imorn fyller Ida 1 år. Redan 1 år. Kommer garanterat ett inlägg då också =)

 

lotta

17 maj 2012 08:25

Vilken underbar liten berättelse!! Man brukar väl säga att allt ont har något gott med sig, I detta fall så var det Ida, den mest underbasraste lilla flickan!

Man kan ju tycka att bilen är det sista man borde tänka på vid ett sånt där tillfälle, men vad vet jag :)
Ses på kalas i efteriddag :)

Louise Bertilsson

17 maj 2012 09:17

Ja, det var det godaste nånsin som kom av det onda! Världens bästa!

Hehe, jo, men fostervatten luktar inte gott sägs det och det vill man ju helst undvika att få i bilen. Men risken var nog minimal med tanke på 3 lagar plastad frotté =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...