Ett känsligt inlägg kanske? Men du behöver inte läsa om du inte vill. Jag känner iallafall att jag vill måste få skriva om det, det hjälper mig att bearbeta för hur det än är så var det en fruktansvärt jobbig period i våra liv, som turligt nog slutade lyckligt! Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver, lyckotårar över att allt slutade så bra!

Idag, för exakt 1 år sedan, den 22:a december var dagen då vi fick våran bästa julklapp nånsin. Det var då vi var på andra ultraljudet och Ida friskförklarades! Efter att ha fått vänta en hel vecka (en fruktansvärt lång och jättejobbig vecka) så fick vi äntligen det positiva beskedet; att våran dotter är frisk! Ingen lycka kan nånsin bli så stor. Det är svårt att förklara, men det kändes som att en stor sten släppte från våra axlar och vi kunde börja njuta igen, njuta av det lilla livet som växte i min mage. Våran dotter. Istället för ledsna tårar letade sig glada tårar nerför våra kinder och vi kunde inte känna nåt annat än lycka och glädje!

Tänk att det redan har gått ett år. Ett år och våran älskade lilla Ida har nu hunnit bli 7 månader. Ibland kan jag sakna bebismagen, att få känna sparkarna och allt annat mysigt som det innebar, men att ha bebisen utanför magen är förstås ännu bättre! =)

Sitter här och tänker tillbaka på för ett år sedan, hur glada vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter andra ultraljudet! Då hade ett leende fastnat på våra läppar, vi kunde helt enkelt inte sluta le!! Jag kommer aldrig glömma känslan när överläkaren förklarade Ida frisk, lättnad är bara förnamnet.

Men jag tänker även på hur ledsna vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter första ultraljudet, vad hemskt det var. Hur glädje kan bytas mot oro på ett ögonblick. Hur ingenting längre var självklart. Alla hade ju sagt att det är så mysigt på ultraljud, att få se bebisen. Och javisst, självklart var det så, tills domen kom: att nåt kanske var fel på våran lilla bebis. Först fattade jag ingenting, vi gjorde fostervattenprov utan att tänka (det var självklart för oss att vi ville veta OM det var nåt fel på bebisen), och sen efter en stund kom tårarna... oändligt mycket tårar... Trodde aldrig att jag skulle få bli glad igen, det kändes mörkt, fruktansvärt mörkt. Kolsvart... Jag och Anders stöttade varann oerhört mycket under den där hemska veckan som vi väntade på svar från fostervattenprovet. Vi kom närmare varann. Vi pratade om alla utvägar detta skulle kunna tänkas ta... vi pendlade mellan att tro det värsta och till att vara positiva och tro det bästa....På nåt sätt klarade vi oss igenom det där jobbiga, tillsammans. Tillsammans var vi starka trots att båda mådde jättedåligt och var konstant ledsna. Och vi fick enormt mycket stöd från alla håll och kanter. Jag är oerthört tacksam för allt stöd, och alla famnar vi fick gråta ut hos. Tack!

Tänk att ett ultraljud kan skrämma slag på en så fruktansvärt som det gjorde för oss, den 14:e december 2010. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom det vi fick lov att göra, men med dagens teknik ser de tydligen lite FÖR mycket ibland. Tänk att en liten skugga kan ställa till det så som det blev för oss. Men för att se det positivt så fick vi ju världens bästa julklapp nånsin för exakt ett år sedan idag - en friskföklarad dotter!! Och jag och Anders växte tillsammans, vi kom närmare varann. Vi blev starka av  motgången.

Och den 17:e maj kom hon till oss, våran fina fina flicka. Mamma älskar dig Ida - då du låg i magen, nu och för alltid!!

 

mamma mu och kråkan

22 december 2011 19:56

Åh, nu gråter pappa och jag en skvätt igen. Vi kommer också ihåg hur det var för ett år sen. Men då grät vi ännu mer än nu och tänkte och tänkte. Försökte stötta er och muntra upp er så gott det gick. Sen grät vi precis lika mycket när vi fick det glädjande beskedet, att vi kommer att få ett underbart barnbarn, en flicka dessutom. Och sannerligen; HON är UNDERBAR hela tiden. Hon är livets efterrätt.

Louise Bertilsson

22 december 2011 21:00

Ja, hon är verkligen UNDERBAR, min underbara lilla dotter! =)

 

Petra

22 december 2011 22:15

Man kan inte föreställa sig hur fruktansvärt hemskt det måste ha varit för er. Att behöva vänta en hel vecka på beskedet också. Så otroligt skönt att allt var bra med lilla Ida å hon är så fin och go =). Ser så glad ut jämt. Många kramar till er och hoppas ni får en underbar första jul ihop!

Louise Bertilsson

23 december 2011 09:13

Tack =)

Förresten, Petra får gärna underteckna med första bokstaven i efternamnet också, för jag känner fler Petror... ;)

 

Petra S

24 december 2011 12:01

Stjerna =)

Louise Bertilsson

24 december 2011 17:21

Jag förstod nästan att det var du, men man kan ju inte vara helt säker om man inet frågar ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...