Idag fyller Anders mormor år, och det vill jag uppmärksamma med ett eget inlägg. Ett inlägg bara till dig på Din dag! Grattis från oss alla 3 i Smedjebacken =)

Ibland behöver man en klapp på axeln. Det kan betyda en hel del. Idag fick jag en sån där betydande klapp. Vi satt och åt på jobbet med barnen och jag sa till ett barn på skarpen, bägaren hade helt enkelt runnit över och jag sa till på skarpen - japp, jag blev arg.

Barnet (en snart 2-årig tjej) som satt bredvid mig la sin hand på min överarm och sa "mamma", och så log hon. Då rinner irritationen ganska snabbt av. 

Tänk att det kan lugna ner en så mycket, en sån enkel liten gest som en klapp har med andra ord stor inverkan. 

Jag har ordnat en släktträff nu på kvällskvisten. En ganska äcklig släktträff om ni frågar mig. De bjudna (objudna egentligen) gästerna var nämligen mördarsniglarna. Usch! Träffen ägde rum i en mjölkkartong och på menyn stod salt. Bara salt. En släktträff som blev det sista de gjorde i sina liv. Jag lovar att jag har plockat minst 100 äckel på/runtom våran gård. Det är såå äckligt!! Men nåt radikalt måste göras för att få bort dem, så jag bjöd in till släktträff för våra objudna ohyra. 

BLÄ säger jag bara!!

Öppnade på jobbet idag. Sen när Ida vaknade och vi ätit mellis så åkte vi till Ludvika för att veckohandla på Willys.

Ida var i sitt esse och hejade på alla. Och då menar jag verkligen ALLA! Hon satt i kundvagnen i det där sätet vid handtaget med ett brett leende på läpparna och hälsade. Hej. Hej. Hej. 

Många hälsade glatt tillbaka och då blev Idas leende ÄNNU större! 

När hon inte hälsade gjorde hon riktiga glädjetjut. Sen när hon fick syn på nån igen så hälsade hon glatt igen =)

Hej-turnén fortsatte sen till Ica Pilen i Smedjebacken för att utnyttja lite rabattkuponger vi fick hem i brevlådan. Även där hejades det hej vilt och hon förgyllde några tanters tillvaro med sitt charmerande "hej" och glada leende. 

Underbara Ida! =)

Innan vi fick Ida var jag hur trött som helst, både på kvällarna och mornarna. Jag hade jättekämpigt med att kliva upp ur sängen och pallra mig iväg till jobbet. Och det var inte alls ovanligt att jag somnade i soffan på kvällen. Jag var supertrött, jämt kändes det som. Trött när jag kom hem från jobbet, orkade inte göra nånting annat än det absolut nödvändigaste.

När Ida kom till världen var jag förstås också trött. Jättetrött. Men det hade sina naturliga orsaker (dåligt blodvärde, ammade och var vaken en del med Ida på nätterna). Sen när Ida börjat sova bra har jag blivit pigg. Jag känner mig pigg jämt. Det är skönt, men samtidigt en konstig känsla. Jag kan inte minnas sistt jag somnade vid tv:n. Jag har svårt att somna på kvällarna, vilket inte alls var nåt problem förut. Jag kan vakna efter bara några timmars sömn och vara pigg, men jag ligger förstås kvar i sängen ändå och försöker somna om.

Den här veckan när jag skulle till jobbet var det inte alls nå problem att gå upp. Ovant, men skönt att känna så.

Jag hoppas att det håller i sig. Att jag får behålla min pigga sida även när vi kliver in i den mörka hösten och vintern. Att jag inte behöver kämpa för att komma ur sängen för det är riktigt jobbigt. Jag hoppas att jag förblir pigg efter jobbet så jag orkar greja när jag kommer hem.

I morse var jag pigg. Så strax före 8 gick jag ut på en joggingtur. "Förr i tiden" skulle jag inte ens ha tänkt tanken, men nu är det ganska naturligt och det känns bra. Jag orkar. Och jag känner mig pigg. Jag är full av energi. Livet är härligt! =)

Fick en del gjort innan jobbet idag, avslutade nämligen kortveckan med stängning, vilket innebar sovmorgon.  

Nu är sammanslagningsveckorna slut, och jag måste säga att det har varit riktigt trevligt att jobba! Har haft turen att få jobba ihop med väldigt trevlig personal, och det gör mer än vad man tror för arbetssituationen. Vi har skrattat en hel del, så dagarna har gått fort fram. Det har varit en bra start på min jobb-comeback med andra ord! 

Och så ska jag försöka komma ihåg att det var superbra att börja på en onsdag. Hmmm, hur ska man komma ihåg det till nästa års semester?! Skönt med en liten mjukstartsvecka med bara tre arbetsdagar till helg. 

Men nu hälsar jag helgen välkommen och återgår till soffan och fredagsmys =)

När jag fyllde i ledighetsansökan för förälrapenning bestämde vi att jag skulle vara hemma till och med juli. Det kändes bra att börja i ett månadsskifte. Och så fick det bli.

Jag får lov att säga att det var ett smart drag (och tur att 1:a augusti var på en onsdag) för det var skönt att börja med en kortvecka. Riktigt skönt. Tummen upp för kortvecka och därmed lite lugnare start! =)

Idag är det torsdag, vilket innebär att det bara är jobb en dag till (visserligen stängning, men ändå) och sen är det helg. 

Det har gått riktigt bra att jobba, och det var inte några som helst problem att hoppa in mitt i en vecka under sammanslagning (hela kommunen är sammanslaget på en förskola under några veckor på sommaren). Det har varit riktigt kul att komma tillbaka. Det är roligt att jobba på sammanslagningen, att få lära känna lite annan personal och barn. Men det är förstås rörigt och det är inte riktigt som det borde vara.. men är det sammanslagning så är det och då är det väl lite som det är. Och det är ju bara under en tidsbegränsad period som tur är. 

Sen blir det ännu roligare att jobba när det blir som det brukar, när alla kommit tillbaka från semestrar och man återgår till sin avdelning och rutinerna där. Det ser jag fram emot även fast det är skönt med en sån här sammanslagen start. 

Det jag ville komma fram till var att det var kul att börja jobba igen! =) Och jag vet att Ida och Anders har det bra hemma. Jag får ta igen en massa pussar och kramar när jag kommer hem, hihi!

Det jag trodde aldrig skulle hända, har hänt. Jag har börjat med cykelhjälm.

Jag har ju alltid sagt att jag inte vill ha hjälm när jag cyklar för det blir ju såå varmt! Och jag har superlätt för att bli just varm/svettig och då vill jag ju gärna inte förvärra situationen med att sätta en hjälm på huvudet. 

Men så fick jag en hjälm, en riktigt snygg hjälm faktiskt som går i rosa och vitt. Den låg där den låg länge. Väldigt länge. Den platsade så bra där att jag till och med var ute och cyklade utan att ta på hjälmen. Jag ville ju inte, och hjälmen trivdes fint där den låg. Så den fick ligga ett tag till.

Sen hände den där olyckan på ABB, och kort därefter olyckan med brandbilen. Och då fick jag en vädjan från Anders att jag skulle börja använda cykelhjälmen. Han ville det, en olycka händer så lätt. Jag blev övertalad. Och de där olyckorna gör ju att man tänker en hel del tankar om att livet så lätt förändras, och att man då iallafall kan göra det man kan för att förhindra olycka. Så för Anders och Idas skull har jag bestämt mig för att göra ett tappert försök att börja använda hjälm när jag cyklar.

Idag var första dagen på jobbet efter en alldeles underbar mammaledighet. Jag rullade ut cykeln i garaget i morse, satte på mig hjälmen (!) och for till jobbet. Och ja, det kändes konstigt att ha hjälm på huvudet, men man vänjer sig säkert. Jag får hoppas det iallafall.

Jag har lovat mig själv att varje gång jag tänker tanken på att skippa hjälmen så tänker jag tänka på de där olyckorna och sedan tänka på min familj som väntar på mig där hemma.

Måste ju rikta ett stort tack till Lotta som gav mig min nya "cykelkompis", tusen tack!