Morgonen bestod av städning för hela slanten. Jag gjorde rent toaletterna och vattnade blommorna medans Anders och Ida dammsög. 

På förmiddagen tog jag en cykeltur i min ensamhet. Jag styrde kosan mot Byggmax för att köpa skruv, sen vidare till Karusellen och kolla på loppisen. Kom hem med en del fynd, så jag är nöjd! =) Det var skönt att strosa omkring bland alla loppisgrejer i lugn och ro, helt ensam och kunna vrida och vända på det jag ville. Klämma och känna och bara vara jag för en stund. 

Efter lunch när Ida sov la jag mig på en strandmadrass under äppelträdet och läste, men det var kallt. Fick lov att hämta en tröja, men inte ska väl det behövas i mitten av juli heller?!?!

Nu har jag och Ida nyss skruvat ihop ett par Ikea-insatser till Expedit-hyllorna som är i lekrummet, och så har vi även plockat reda på ren tvätt samt hängt upp den nytvättade. Så nu är det fixat också. Skönt. 

Medans jag och Ida grejade inne var Anders ute och gjorde frigge sällskap. Den här gången var det stora delar av golvet som skruvades fast. Och så städade han undan lite både i frigge och i garaget så det är mer lättarbetat sen. 

Hmmm, min näsa säger mig att det är dags för ett blöjbyte på den sötaste rumpan i den här familjen, hihi ;)

Det finns inte ord. Det är svårt att sätta ord på det. Men ändå måste jag skriva. Så känns det. Måste få en chans att skriva även fast jag inte vet hur jag ska uttrycka mig, för det finns inte ord nog att beskriva det fruktansvärda. Ofattbara. 

När verkligheten knackar på dörren och ber att få komma in. Ibland bara stannar det, man förstår inte. Livet är fruktansvärt orättvist, och det har vi tyvärr fått erfara än en gång. Dessa fruktansvärda olyckor som kan drabba en mitt i livet. Unga människor som fått sätta livet till pga olyckor, det är hemskt. Orättvist. 

Och alla dessa tankar man hinner tänka, man ska inte ta nånting förgivet i livet, inte ens livet själv är en självklarhet. Det är ofattbart, man fattar det inte hur snabbt ett liv kan förändras eller ryckas ifrån oss. 

Massor av kärlek till de mina, och massa styrka till de drabbade och deras anhöriga.