Den här äckliga besökaren hoppade upp på altanen ikväll. 

Usch!!

Stor var den också, fy för grodor. De är läskiga, man vet aldrig vart de tänker hoppa härnäst....

På somrarna har man möjligthet att plocka ut inneleken. Det gjorde vi idag:

Ida leker med duplo-cirkusen. 

Cirkusdirektören säger "mina damer och husdjur" sa hon =)

Idag har vi mest varit inne medans det regnat till och från.

Vi har tagit hand om sjuk lillebror. Byggt pussel. Klättrat. Läst böcker. Lekt med lego och massa annat.

En lugn oplanerad dag med andra ord. 

Måns panikskrik fortsatte förresten hela natten. Han sov en stund, sen vaknade han helt plötsligt och skrek hysteriskt. Flera gånger. Det enda som hjälpte var pappa. 

En natt med osammanhängande sömn för 3 av oss med andra ord. Tur att det inte händer så ofta. Och när det väl händer så är det av en anledning, oftast har det med sjukdom att göra. 

Men jag är imponerad av att Ida fortfarande sov sig igenom Måns hysteri. Det brukar inte vara så, men hon var väl helt enkelt riktigt trött. 

Håller tummarna för en bättre natt i natt. Måns har iallafall mått lite bättre idag och varit lite piggare. Febern har hållt sig på mellan 38,4 och 39, så det är en förbättring mot gårdagens 39,5. Hoppas på mer förbättrings tills imorn! 

Min lilla cyklist har blivit så duktig!

Ida leker och säger att hon ska på ävenflykt.
Äventyr och utflykt på samma gång borde ju bli ävenflykt. Uppfinningsrikt!

Det är alltid lika kul att höra alla nyord barn hittar på. Det mesta är helt logiskt när man tänker efter.

Alltså det där panikartade skriket är verkligen hjärtskärande. 

Måns vaknade och gallskrek i panik. Det tog en liten stund innan vi hade lyckats väcka honom, innan vi fick kontakt med honom. Han sov, men var fruktansvärt ledsen. Obeskrivligt ledsen. När han är så ledsen är det svårt att få kontakt på en gång. För varje sekund som han skriker så där hemskt ledset känns som flera knivhugg i hjärtat. 

Undrar vad som hände egentligen, drömmar kanske? Febern som spökade? Ont i magen? 

Oavsett orsak, så är det jättejobbigt när man inte kan trösta. När man inte räcker till. När man inte förstår. När man inte vet vad som hjälper bäst. Vi provade oss fram. Pratade med honom, försökte förvilla honom med nåt annat, erbjöd vatten, masserade magen, pussar och kramar, bära, vyssa, sätta sig, stå upp, gå ut. Ja allt provades. Till slut så, tack och lov, kom han till ro igen och kunde somna om. Och en sten släppte från mitt hjärta. 

Älskade lilla Måns <3