Idag var det guldfredag på min avdelning på mitt jobb - planering med andra ord. Jag och Ida var där. Jag hade blivit kallad dit för en liten avstämning inför min comeback den 1:a augusti. Ida satt i mitt knä och kollade på barnen som lekte ute på gården. Hon vinkade till dem och tyckte det var jätteroligt. Sen fick hon måla lite med kritor, teckningen fick Norrskenets personal =)

Har lite blandade känslor inför comebacken. Och det är väl inte så konstigt egentligen när man då varit hemma i ganska precis 1 år och 4 månader (från 1:a april 2011 - 1 augusti 2012). På ett sätt känns det roligt att börja jobba igen. Men konstigt också förstås. Och ovant. 

Men det allra allra bästa med att jag börjar jobba är ju att Anders ska vara hemma med Ida. Vi tycker att Ida är på tok för liten för att skolas in på förskola nu till hösten så hon får vara hemma och höst-mysa med pappa en termin.

Jag blir glad av att Anders vill vara hemma med Ida så länge, det är en chans man får en gång för varje barn, och jag är glad att han vill ta den. Man ska ta vara på småbarnstiden, den kommer aldrig igen. Och vad kan då vara ett bättre sätt än att vara hemma och vara föräldraledig?

Guldfredagen bjöd på sol trots utlovat regn. Men var är värme då?! Det är värmen jag efterlyser...

Trevlig helg på er allesammans - det tänker iallafall jag ha =)

 

Sabina

1 juni 2012 17:51

Ja och om man kan vara hemma så länge.. ekonomiskt. för oss var det inte ens ett alternativ. Självklart hade D velat vara pappaledig när jag började plugga, men det hade aldrig funkat.

Louise Bertilsson

2 juni 2012 18:43

Det är klart att det är tråkigt när man vill, men inte kan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa helg blir det vintertid, klockorna ska flyttas. Kände att jag måste börja i god tid... Har redan flyttat klockan från sovrummet till vardagsrummet och klockan från vardagsrummet till badrummet. Svårast var mikroklockan. Nu är hela mikron i sov...

före och efter

Jag har bestämt mig. Jag kommer att lägga upp nån bildbomb ibland, men mer än så blir det nog inte just nu. Känner inte för att skriva, så ni får nöja er med lite bilder. Men en vacker dag kanske jag kommer tillbaka om det är nån som vill läsa mina o...

För att jag måste.. Bara därför. Jag är snart 32 år och jag inser att jag fortfarande har så många obesvarade frågor. Jag har till exempel aldrig fått reda på ifall Sarah kom till hörnet vid 7-eleven eller hur man tar den blå vägen hem... va...