Att prata med sin bebis är jättekul, men att få svar är helt underbart. Ida jollrar som bara den, hon har mycket att berätta. Och det  är såå kul att lyssna på.

Men.

Det finns faktiskt ett men... och det är när det börjar jollras mitt i natten, då är inte mamman på humör för att prata. I natt sov hon inge bra, hon var pigg... men hon låg bredvid mig å slumrade till å från. Och jollrade och sökte kontakt. När hon är vaken var jag vaken.... Och det är fruktansvärt svårt att hålla sig från att le för hon är ju så söt!!

Så lilla Ida, prata gärna, men gör det på dagen, för då är vi mer än villiga att lyssna.

Den här dagen har varit bättre, både Ida och jag mår bättre. Ida har fortfarande lite lite feber, och hon är inte riktigt sig själv än. Men det går åt rätt håll.

Just nu är Ida så trött att hon är helt röd runt ögonen... Anders går fram och tillbaka med en övertrött prinsessa i famnen och försöker få henne att slappna av. När hon är övertrött som nu så behöver hon hjälp med att komma till ro. Det är sannerligen inte så lätt alla gånger... Hon stretar ju liksom emot in i det längsta!! Envis tjej vi har fått. Men nu verkar hon ge med sig och låter tröttheten vinna. Det tystnade nämligen i hallen...

Nu ligger hon här bredvid i spjälsängen och snuttar på nappen. Sötaste!

Jag och Anders ska kolla klart på filmen innan vi också säger god natt.

Sen Ida kom till världen har vi blivit stamkunder på apoteket... hehe... lite magdroppar, nässug och annat sånt som hör bebisar till. Idag när Anders kom hem från jobbet åkte han ner för att köpa en febertermometer. Vi tyckte att Ida-gumman var lite varm så vi ville veta hur det stod till med tempen i den lilla kroppen. Och det var som vi anande, hon hade lite feber... inte mycket, men tillräckligt för att bli trött och lite kinkig.

Hon är förresten väldigt öm där de sprutade in stelkrampssprutan igår. Det är som en hård knöl. Men som allt annat så var det helt normal...

Hoppas att febern har gett med sig till imorn. Håller tummarna för det!

Föräldrapenning (FP).

SGI. Lägsta nivå.

Låsta dagar. Överlåta dagar.

Begreppen och reglerna är många. Och det är sannerligen inte lätt att bygga ihop det där pusslet av dagar. Vi vill inte att Ida ska vara för liten när vi skolar in henne på förskolan. Jag har sett så många 1-åringar skolas in, och de är INTE stora!

Vill inte göra så...

Så vi har bestämt oss för att hon minst ska vara 1,5 år när hon ska börja på "dagis", eller förskolan som det egentligen heter. Och då är vi inne i december 2012. Och det är ju ingen vits att skola in precis innan jul, så då kan man lika gärna vänta till januari 2013.

Men...

Eftersom jag är inne i branschen så vet jag att det är svårare att få den plats man önskar i januari (det är ju naturligare att det blir platser tomma när 5-åringarna slutar inför sommaren). Och vi vill inte skola in henne på en temporär förskola för att ett halvår senare skola över henne till den förskola vi från början önskade.

Vi ska försöka lägga det här dags-pusslet igen och se om vi har möjlighet att ha henne hemma till augusti 2013. Då är hon 2 år och 3 månader. Men som sagt, det är inte så bara... det är mycket att ta hänsyn till - inte minst pengar... Lyckas vi med det så är det ju kanonbra (och ganska ovanligt faktiskt)! Håller tummarna för att vi får ihop det kluriga pusslet, för Idas bästa!  Annars så...

Varken Ida eller jag är på topp idag. Ida känner av gårdagens sprutstick - hon är ovanligt trött och kinkig (eventuellt lite småfebrig, svårt att avgöra).

Stackars liten har ont! 

Och jag känner mig inte helt bra i ena restaurangen - igen. Pumpen fick med andra ord tjänstgöra idag igen. Hoppas att det hjälper även denna gång.

Men vi kämpar på trots att det inte är nån toppendag. 

Nu inväntar vi pappan i huset så att vi kan ta helg på riktigt. Första riktiga helgen på länge känns det som eftersom vi varit lediga så länge tillsammans (och förra veckan jobbade Anders ju bara tre dagar så då var det också lite av en fusk-vecka).

Trevlig helg!

19:e augusti. 6 månader sen jag svarade ja i kyrkan och blev fru. 6 månader sen jag fick en till ring på mitt finger. 6 månader sen jag var prinsessa för en dag, jag kände mig verkligen fin den dagen! 6 månader sen vi stod där på kyrktrappen i snö och kyla, men med ett stort leende på läpparna. (6 månader sen jag hade vinterkräksjukan, det sägs ju att det finns en baksida av allt, och även denna bröllopsdag).

Vi har alltså varit gifta i ett halvår nu. Redan. Och jag tror faktiskt att jag har vant mig ganska bra med mitt nya efternamn. Det var riktigt klurigt i början att behöva tänka vad man hette när man skulle presentera sig. Men nu går det bra, har inte sagt fel en enda gång vad jag kan minnas...  

Att ha samma efternamn i familjen betyder jättemycket för mig, det gör en mer vi-känsla, speciellt nu när det finns barn i familjen. Min lilla familj! =)

Koll på BVC idag, men det var inte riktigt som det brukar.. Idag var nämligen dagen jag har bävat för, dagen då det var dags för Idas första vaccinationsspruta. Eller sprutOR rättare sagt, för två sprutor var det minsann - en i varje lår. Läkaren hade lika gärna kunnat sticka sprutorna rakt i mitt hjärta, för så ont gjorde det i mig. Återkommer mer till det senare i inlägget.  

För att backa tillbaka bandet så var det rutinkontroll med vägning och mätning innan vi kom till läkaren. Och allt såg bra ut. Hon växer precis som hon ska! =)

När vi kom till läkaren gjorde han en läkarundersökning som hon egentligen skulle ha genomgått när hon var 6 veckor, men då var det mitt i semestrarna så då bidde den idag istället. Ida fick ligga i mitt knä å han kollade bland annat höfterna, ögonen, munnen och stabiliteten och han sa att hon är en perfekt bebis, vilket gjorde mamman och pappan fruktansvärt stolta!

Sen, sen kom de där hemska sprutorna. Men Ida klarade det jättebra även fast hon blev ledsen, riktigt ledsen. Och jag kunde inte hålla tårarna borta för jag tyckte som sagt att det var riktigt jobbigt. Men jag kunde ändå trösta henne efteråt. För det fanns inget annat alternativ än att jag skulle göra det även fast Anders var med. Annars hade det varit ännu värre...  Ville hålla min skatt och trösta henne, ville ha henne i min famn och bara kramas för en stund - för att lugna oss båda två. Och det funkade.

Nu är iallafall de där första sprutorna avklarade. Skönt. Men det är fruktansvärt att utsätta sin lilla lilla bebis för nåt som man vet gör så ont på den lilla kroppen. Och ju mer ont hon får desto mer ont gör det i mig. Mammakänslor? Japp, i massor! Det är helt sjukt vad blödig jag är - börjar gråta för det minsta lilla som har med Ida att göra.

De hade löpande-band-principen på koll av vikt, längd å så och sen vaccination. Många barn avklarades. Men jag blev lite irriterad, för det tog fruktansvärt lång tid. Vi hade tid 14.45 och vi var inte klara förrän vid 16-tiden typ. Och då var det mesta väntetid. Och det tycker jag inte att man ska behöva stå ut med med ett litet spädbarn. Faktiskt. Tur att hon var lugn och mätt, annars hade det inte kunnat vara lika lugnt i väntrummet... ;) Det stressades på en hel del kan jag tycka, man fick inte ens klä på barnet innan man skulle hem, det fick man göra utanför rummet på ett allmänt skötbord eller vad man ska kalla det. Det gick förstås bra, men bara själva grejen.. man borde få göra klart och sen gå ut.

Mellan vikt-och-längdkollen och vaccinationen fick vi linda in henne i en filt och sitta ute i väntrummet. Annars brukar de vara väldigt måna om att barnen inte ska frysa, men idag tänkte de inte på det tydligen...

Aja, i det stora hela så gick dagen riktigt bra och Ida skötte sig exemplariskt! Tur att Ida inte är större för då hade hon tyckt att mamman var pinsam.. hihi, men man kan inte rå för alla känslor som kommer hux flux...

Nu vill Ida gå på restaurang!

Börjar bli lite nervös faktiskt... men det kommer nog gå bra, får hålla tummarna för det! Hoppas att det går fort iallafall och att man kan vara till nån tröst sen efteråt. Kommer nog göra mest ont i mammahjärtat...